"Varför är du så ful? Så tjock? Så äcklig? Så annorlunda?"
Den unga publiken på Den Lilla Teatern sitter som fastnaglad när Kicki Rundgrens ankunge mobbas av de andra ankorna i ankgården. Hon försöker värja sig mot slag och glåpord, men tvingas ta till flykten. För ful för att duga, för annorlunda för att få vara med.
Föreställningen Den fula ankungen tar avstamp i HC Andersens klassiska saga, här omarbetad till ett nutidsdrama placerat mitt i skolgårdshierarkin.
Skådespelaren Kicki Rundgren (tidigare medlem i Uppsalabaserade Panikteatern) gör samtliga roller, och hon gör det bra med ett uttrycksfullt kroppsspråk och böjlig röst. Ankungen själv är både skör och stark, möjlig för oss alla att identifiera oss i.
Det tilltalar mig att pjäsen inte väjer för det farliga i HC Andersens saga, utan tvärtom renodlar - här handlar det om mobbning och utsatthet, och om hur dömande blickar sårar. Hur de där blickarna formar självbilden, och självförtroendet. Pjäsen vill också visa att barnens åsikter är en spegling av de vuxnas - i ankgården styr kändisankan och hon är inte nådig från sin höga maktposition: för att duga ska man vara vacker, duktig och normal och ve den som faller utanför ramen.
Andersens saga rymmer många förflyttningar och miljöbyten - ankungen utsätts för en våg av onda händelser och oroande möten - och till och med i originalet blir det lite rörigt. På Den Lilla Teatern sorteras förloppet genom att Kicki Rundgren målar stora bilder på hängande lakan - en signal om att en ny episod tar sin början. Det är kul och klurigt gjort, och skapar en tydlighet: nu ska något nytt hända!
Samtidigt är det ett par scener som inte riktigt ryms i det korta pjäsformatet. Det blir alltför rapsodiskt och svårbegripligt när ankungen möter katten och hönan och senare bondfamiljen. Mindre respekt och större frigjordhet gentemot ursprungshandlingen hade nog varit bra i de fallen.
Men som helhet är Den fula ankungen en viktig liten pjäs som tveklöst rör om i känslorna och tankarna. Och det avslutande budskapet att "man duger som man är" skadar ju aldrig att bli påmind om.