Norénpjäs som svävar på målet

Det är få teaterpjäser som väckt lika stor diskussion under senare tid som Lars Noréns uppsättning av Sju tre hos Riksteatern för drygt tio år sedan.

Debatten kring föreställningen handlade till en början om de antisemitiska åsikterna och sedan om de vidriga händelserna i Malexander, där en av aktörerna var direkt inblandad. När skeendet nu åter aktualiseras finns det skäl att förvänta sig en återblick i ett mognat perspektiv. Uppsala stadsteater hade i lördags premiär på Lilla scenen av Dennis Magnussons pjäs 7:3 Återbesöket.

Själv såg jag Sju tre i ett av de sista framförandena i maj 1999 hos Riksteatern nere i Hallunda. Vid ingången fanns vakterna på plats. Jag kommer ihåg den otäcka känslan att sitta fyra timmar i mörkret i ett också för en teaterkritiker ovanligt konstnärligt sammanhang. Spelöppningen gav uttryck för författarens tafatthet. Han kallade sig John och gjordes av Reine Brynolfsson. John var regissören och det var med en blandning av motvilja och djup social osäkerhet han gjorde entré och kramade om sina skådespelare. De var amatörer, tre interner som kontaktat författaren och föreslagit samarbete. Lars Norén ställde upp på detta rehabiliteringsprojekt. Fångarna berättade om sina liv och Norén åkte hem och skrev. De repeterade sedan texten.

På så sätt byggdes föreställningen upp steg för steg. Mest uppmärksammade blev passagerna när ett par av aktörerna torgförde sina nationalsocialistiska böjelser. Men det var också vid de tillfällena det märktes att de inte var några professionella skådespelare. Vad de hävde ur sig var fördomar och klyschor av allra enklaste slag, framförda på taffligast möjliga vis.

Tiden har gått fort sedan dess. Dokusåporna har gjort gränserna flytande mellan verklighet och fiktion. Bloggosfären har ytterligare bidragit till att upphäva skillnaden mellan vardagsdokument och litteratur. Det gör det i dag extra svårt för dem som inte var med, att förstå att utgångspunkten var teater. Om än en mycket obehaglig sådan. I resonemangen efteråt blev Norén själv indragen i det spel om syndbockar som han tidigare belyst i sin familjedramatik.

Med tanke på hur medierna fungerar att det gäller att skrika högst för att få någon uppmärksamhet alls, uppnådde onekligen internerna vad de ville. Den som på plats upplevde föreställningen och själv hörde tramset på scenen återgivet som dålig amatörteater har lite svårt att förstå det väldiga mediala uppbådet. I stället för att handla om ondskan, som Norén vet mycket om, kom mycket av argumenten efteråt att kretsa kring författarens naiva tro på människans förändringspotential. Liksom kriminalvårdsstyrelsens agerande.

Såvida det inte var fråga om att skjuta på Norén själv och dennes position som ledande dramatiker i svenskt teaterliv. Det man givetvis måste fråga sig är, att om teatern inte tillåts problematisera ondskan, även när den framstår som mest motbjudande och vedervärdig, vem får då göra det?
Den diskussionen uteblir i 7:3 Återbesöket. Så gör även andra spörsmål, som avståndet i tid och förändrade tänkesätt sedan 1998 kunde ha givit en intressant belysning. En fråga som det finns anledning att ställa är, vad Dennis Magnusson och hans regissör Dennis Sandin vill med sin pjäs. Medan uppsättningen svävar på målet, blir de för det mesta oss svaret skyldiga. Det betyder dock inte att föreställningen passerar obemärkt förbi. Den självironi man tillskriver författaren har emellanåt fullt karikatyrtycke och är ofta både fyndig och rolig.

Scenlösningarna är smidiga och omsorgsfullt genomtänkta. Karin Wegsjös scenografi som i tidernas fullbordan blir en komplett grekisk teater fungerar också väl. Likaså är skådespelarnas insatser genomgående av hög klass.
Det gäller Viveca Dahlén som projektets entusiastiska och känslosamma producent och Åsa Forsblad Morisse i sina uppenbarelser i allt från vakt på Tidaholmsanstalten till föreställningens tjänstvilliga alltiallo. Crister Olsson gör sin Reine Brynolfsson som hade han inte gjort annat än studerat förebilden. Det finns en mycket effektfull, skrovlig verklighet hos Viktor Björnberg och Tobias Hjelm som de bägge internerna. Särskilt Hjelm kommer med sin aningen skrämmande, korta stubin nära de stämningar som fanns i originalet. I dubblerade roller som de bägge poliserna ger Björnberg och Hjelm också föreställningen ett tydligt hörbart allvar.

Med Gustav Levin färgstarka Norénporträtt ställs konstens villkor och pris på sin spets. Mot slutet, när teatern och skrivandet i oberoendets tecken får sista ordet som en författarens livssyn, landar föreställningen genom Levins försorg på den fasta mark man dessförinnan sett väldigt lite av. Det är i elfte timmen, med tanke på vilka möjligheter som funnits, att ge en fördjupad syn på Lars Noréns dramatik.

Norénpjäs som svävar på målet

Norénkarikatyren är ofta både fyndig och rolig men vad Dennis Magnusson och Dennis Sandin vill med sin pjäs förblir mesta tiden oklart, skriver Bo-Ingvar Kollberg efter Uppsala stadsteaters premiär i lördags på 7:3 Återbesöket.