Norénpjäs om livets skörhet

Det går att se en pågående förskjutning i svenskt teaterliv i förhållningssätten till Lars Noréns dramatik. Det är som om drygt 30 års umgänge med pjäserna lett fram till gläntor av ljus, där det förut bara gick att upptäcka mörker. Teater Giljotin angav riktningen med den i vintras premiärvisade uppsättningen av Modet att döda. Här hade regissören Kia Berglund anlagt en i huvudsak försonlig inställning till pjäsens problematik. Mitt i all svartsyn, all misstänksamhet och aggressivitet fäste hon också uppmärksamheten på människors möjligheter att förändras.Men även Staffan Roos iscensättning av Endagsvarelser, som nu ges på Dramaten, innehåller mera av överseende från de inblandades sida med den egna livslotten än vad som brukar vara vanligt hos rollerna, när de ger uttryck för all bottenlös förtvivlan och desperation i en övermäktig tillvaro. Och det är inte utan att samma stråk av medkänsla även hunnit i fatt författaren själv i föreställningen Terminal, som nu några dagar visas på Orionteatern i Stockholm. Lars Norén svarar här inte bara för texten utan är även uppsättningens regissör.Visst finns där samma skeva relationer, parbildningar och familjemönster, som äventyrar den enskildes mentala hälsa och som tillhör grundstrukturen i författarens verk. Liksom de dubbla budskapen, de projektiva identifikationerna, spelet om syndabockar och föräldragestalter som slukar det mesta av syret. Ändå är det som har Norén försökt nå in till själva kärnan där människor vistas utan livslögner eller stötdämpande jagförsvar. Rentvättade och utan förskönande omskrivningar uppträder människorna här i ett rum och i den tid som varit där bara de grundläggande villkoren för liv och död finns kvar och blir naket synliga.Det betyder också att vad pjäserna med någon större säkerhet kan uttala sig om inskränker sig till livets skörhet och bräcklighet. För Lars Noréns egen del innebär detta att han behandlar sina rollfigurer med större varsamhet än någonsin. Allt utspelas på en mera återhållen nivå än förut. För de tidigare så vanliga våldsamma utspelen eller anklagelserna finns det ingen plats. Dialogen är trevande, ingen ställs till ansvar för kontaktlösheten, desperationen har tonats ner. Här råder i stället ett slags avklarnad sorg över vad livet gör med sina människor.Terminal består av två skådespel sammanförda till en hel kvällsföreställning. De båda kortpjäserna tillkom i en serie på sammanlagt nio efter en lång periods skrivkramp. Det var när författaren gav allt som flyger och far i alla inifrån dikterade ambitioner, krav och förväntningar som den skapande ingivelsen återvände till honom. Terminal Ett utspelas i ett väntrum där två par möts. Det ena väntar sitt första barn, det andra har kommit för att identifiera sin döde son. Efter hand visar det sig att det är samma människor som uppträder med 19 års mellanrum. Det är sonen som föddes vid det första tillfället som nu har avlidit.Greppet är lika oväntat som plågsamt och gripande. Lars Norén konfronterar oss helt utan skyddsnät med det outhärdliga. Men han får oss också att tänka på vad som i sista hand är det enda värdefulla i livet. Och detta med en samtidig medvetenhet om hur svårt livet kan vara medan det pågår. Efter paus följer så Terminal Sju som skild­rar en familj samlad vid en cancersjuk moders dödsbädd. Här löper två skeenden parallellt, dels ett händelseförlopp på scenen, dels en liknande handling som spelats in på video och visas mot fonden.Den stingsliga, spända och irriterande atmosfären bland familjemedlemmarna dominerar skeendet. Replikerna halkar omkring utan att hitta något riktigt fäste någonstans. Dialogerna upprepas som ekon, rollerna sufflerar var­and­ra när de intefaller varandra i talet. Det är sällan någon lyssnar. Pjäsen handlar lika mycket om frågorna om hem och hemlöshet, om möjligheterna till lycka i männi­skolivet som om beroenden, bindningar, saknad, olösta konflikter och oläkta sår. Vid några tillfällen finns där tonfall som påminner om Jon Fosse eller detaljer lånade från O'Neill. Men överlag uppträder människospillror märkta av sin insikt att livet svårligen låter sig talas till rätta.Ingen av de bägge pjäserna har rollgestalter i sedvanlig mening. Snarare är skådespelarna representanter för en livskamp i olika former där var och en nått vägs ände. Hela tiden handlar det om stordåd från ensemblens sida vare sig aktörerna heter Per Burell, Charlotta Larsson, Sofia Helin, Magnus Krepper, Malin Crépin eller Joakim Nätterqvist. Det är sällan man får uppleva en sådan total samstämmighet mellan regissören och hans skådespelare som i den här föreställningen. Därmed vederlägger uppsättningen också allt tal om att en författare inte skulle kunna vara sin egen pjäs bästa uttolkare.