Norénpjäs i empatins tecken

Länge har Lars Norén betraktats som kärnfamiljens och de borgerliga idealens vedersakare. Många av hans tidigare pjäser riktade uppmärksamheten mot umgängesmönster som utvecklats till rena slagfälten, eftersom nära relationer blivit skeva och vinda av alla dubbla budskap och projektioner. Eller där en härva av symbiotiska bindningar kommit att få styra en tröstlös och evig maktkamp. Riktigt så ser hans dramatik inte ut längre. De kanske första tydliga signalerna gav de nio korta pjäser som går under beteckningen Terminalpjäserna, vilka tillkom efter en längre tids skrivkramp. Lars Norén satte själv upp några av dem hos Riksteatern för några år sedan. Här fanns en tidigare sällan uppmärksammad försonlighet, som inte minst innebar att livets skörhet och bräcklighet gavs ett framträdande utrymme. Allt utspelades på en betydligt mera återhållen nivå än tidigare. Där fanns ingen plats för några våldsamma utspel eller anklagelser. Vad som snarare kom till uttryck var ett slags avklarnad sorg över vad livet gör med sina människor.

Kring en sådan syn på tillvaron är även Dramatens under helgen på Lilla scenen premiärvisade pjäs Fördold uppbyggd. Här står också mera än någonsin språkets kontaktfunktion i centrum. Och många gånger räcker orden inte till för de väldiga behov av närhet som kännetecknar rollgestalterna i det här dramat. Det egentligen enda kvarvarande inslaget från de tidigare skådespelen är synen på mänsklig samvaro som ett spel om syndabockar, där någon hela tiden måste vara symtombärare och ensam får axla alla problem och konflikter för att de övriga skall slippa undan. Förhållandet mellan pjäsens Stina och Magnus Bergfalk och deras dotter Camilla kan tolkas på ett sådant sätt, när mannen i familjen tillfrisknar ur sin depression samtidigt som hustrun tas in på en psykiatrisk klinik. Men i övrigt handlar det mesta i pjäsen om empati, det som brukar framhållas är en bristvara i vårt samhälle. Det betyder också att Lars Noréns författarskap inträtt i en helt ny fas, i och med att han mera än något annat blivit medkänslans diktare i vår litterära samtid. Det är i en sådan inramning regissören Staffan Roos hittat stämtonen för hela den här uppsättningen. Och som sådan har den blivit en av mina starkaste teaterupplevelser på länge.

Ändå är det med tämligen måttliga åtbörder författaren skridit till verket. Även om där också finns teman som inte väjer för det otäcka eller rent frånstötande som när pjäsen berättar om sådant som övergrepp under kriget i forna Jugoslavien, om barnsex via Internet, om incest eller perversa homoerotiska orgier. Merparten av pjäsens alla 49 korta scener uppehåller sig trots detta vid tämligen alldagliga och triviala ting, som utspelas i ett höghusområde i en förort till Stockholm. Endagsvarelser hette Dramatens Norénpjäs i fjol om människor som försökte fylla den utmätta tiden mellan födelse och död med ett innehåll, som kunde förjaga den inre tomheten, likgiltigheten och ledan. Den här gången kunde man i stället tala om vardagsvarelser. Det handlar om allt från sammanträffanden tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen, före och efter jobbet, föräldramöten, jargong grannar emellan, barn som får vara sina föräldrars förtrogna och axla ett vuxenansvar till små dramer med förälskelsens alla förtecken, besök i affären eller arbetslösas och sjukskrivnas försök att få tiden att gå i ett föga upplyftande enahanda. Föreställningen får sitt höga tempo genom att scenerna avlöser varandra i rask följd. Jan Lundbergs scenografi med skjutbara väggar och dörrar som dras ifrån eller passas in i varandra markerar de olika spelplatserna. Några videoprojektioner med vajande lövmassor, hav och vågor eller strömvirvlar och ett tunnelbanetåg på väg in till en station bidrar till att skapa rytm. Men annars är rekvisitan minsta tänkbara.

Något liknande gäller också människorna i den här pjäsen som alla har lågt ställda anspråk på innehållet i sina liv. Den mesta tiden används till att försöka få kontakt och hitta en smula närhet hos de närmaste. Mycket går på sparlåga för de tre paren med vuxna och de två barnen som utgör dramats roller. Ändå är det svårt att inte beröras på djupet av dessa människoöden just i deras enkelhet och alldaglighet. Det är som har Lars Norén i sitt mogna författarskap nått fram till livets verkliga grundfrågor och försöker urskilja vad som i sista hand är det enda riktigt värdefulla. Livet låter sig ändå inte talas till rätta. Och det är i dialog med frågor av det slaget man möter Rolf Skoglunds polis gift med Inga Lill Anderssons bibliotekarie Elsa i deras valhänta trevanden att tillsammans komma över dottern Katrins död. Kristina Törnqvists Stina sliter i sitt främlingskap för att hitta utvägar, medan hennes man Magnus i Peter Engmans gestalt ända fram till slutet kämpar med sin depression och samtidigt flyttar över det erotiska intresset på dottern Camilla. Hos Livia Millhagens alkoholiserade Metta finns en misstro mot männen, sedan hon blivit övergiven av sitt barns far. Hennes strategi blir att tömma sitt inre på känslor för att göra sig osårbar. Sonen Dino bemästrar sin vilsenhet med renhetsmani och genom att tänka på den pappa som han en gång skall återförenas med i Zagreb. Thomas Hanzon som Mettas sambo försöker bearbeta sina krigsupplevelser med drömmen om en egen familj. Kalle Westerdahl är en svikarpappa, som väljer Solvalla framför att gå på Cosmorama med sin son och låter denne vänta förgäves.

Det finns mycket av undanflykter, nödtorftigt dolda lögner, uttryck för dåligt samvete, desperation och även skuld i rollgestalternas sätt att tackla en verklighet, som de kan påverka bara i begränsad omfattning. Men jag har svårt att tänka mig en ensemble som skulle kunna göra alla dessa ofta finstilta rörelser hos känslorna mera övertygande och omöjliga att värja sig mot än den som stått till Staffan Roos förfogande. Den här föreställningen tar man till sig med hjärtat.

Norénpjäs i empatins tecken

Det är Lars Norén som medkänslans diktare publiken får möta i Dramatens föreställning av Fördold, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.