I August - en Uppsalastudent får publiken en möjlighet att leva sig in i hur det kan ha känts för August Strindberg när han satt i ett dragit studentrum vid Odinslund för 140 år sedan och frös, utan pengar, plågad av tvivlen kring sin egen förmåga och med ett stigande förakt för den omgivande akademikerstaden.
Enmanspjäsen bygger på Strindbergs brev till kusinen Oscar Strindberg. Skådespelaren Mats Tielman Lindberg skildrar här en ung August full av energi och ambitioner som dock känner sig allt mer fången i en högfärdig ankdamm där det andliga och konstnärliga klimatet är ökenartat:
"Från Övre Slottsgatan har jag utsikt över den förbannade Fyrisslätten. Värmen finns inte här utan utanför stadsgränsen. Där finns konstens boningar".
Det är ingen bullrig man med storhetsvansinne Tielman Lindberg gestaltar utan en osäker stackare som lägger sina sista riksdaler på konjak och har en flaska gift inom en armlängds avstånd på sitt skrivbord, i det fall att det någon gång under skapandeprocessen plötsligt skulle gå upp för honom att han har förspillt sitt liv.
Tielman Lindberg framställer den lovande skriftställaren som nojig och lynnig, nästan som en karikatyr på den självförbrännande, bipolära konstnärstypen. Samtidigt finns det en ovanlig pregnans i Strindbergs formuleringar som skiljer honom från andra skrävlande, supande 1800-talsstudenter vid Uppsala universitet.
I särskilt muntra sekvenser får vi dessutom ta del av hans omvittnat ansträngda förhållande till kvinnor. En ung skönhet flyttar in i Strindbergs hus och med sin blotta närvaro stör hon det spirande geniets skaparkraft.
Att det i själva verket är han som projicerar sina egna tillkortakommanden på andra, på studenter som slår dank och på kvinnor som har mage att vara just kvinnor, det föresvävar honom inte. Det är Strindberg mot världen.
Trots detta väcker Strindberg i Tielman Lindbergs gestalt ett visst mått av sympati. Författaren framstår nämligen som mycket mänsklig. Hans brev, som ofta höll litterär kvalitet, känns mer uppriktiga än tillrättalagda.
Den unge Strindberg framstår här som rörande liten och ynklig, styrd av antipatier och med ett självförtroende som mest är en fasad. Hur väl detta stämmer överens med verklighetens unge Strindberg kan säkert diskuteras, men porträttet är underhållande att ta del av på en teaterscen.