Nihilismen tonsäkert gestaltad

Det är ett beskt julpiller som avslutar höstsäsongen hos Stockholms stadsteater. Med premiär i torsdags kväll visar man nu på scenen Bryggan den danska dramatikern Astrid Saalbachs pjäs Pietà. Den utspelas under några morgontimmar på ett hotellrum, där en kvinna, 50+, vaknar upp bakfull efter att ha tillbringat natten tillsammans med en uppraggad yngre man. Inte bara omgivningen är främmande. Också i sitt liv är kvinnans desorientering av det omfattande slaget.Stockholms stadsteater gav för några år sedan samma pjäsförfattares drama Morgon och afton. Det var en föreställning om människor som trots basbehoven tillfredsställda tappat fotfästet i tillvaron. Det fanns dessutom en väldig sorg i rollgestaltningarna där de olika personerna blivit så till den milda grad främmande för sig själva, att de förlorat kontakten också med sina egna liv.På ett liknande sätt skildrar Pietà i regissören Sara Cronbergs instudering en balansgång på slak lina. Här beskriver handlingen dessutom en människa vars jagförsvar undan för undan blir allt bräckligareför att till slut helt vara på väg att bryta samman. Ett flertal självmordsförsök ingår i denna mentala process. Samtidigt är det frågan om ett existentiellt drama utan några som helst skyddsnät. Där tillgången till stötdämpande strategier är obefintlig och där pjäsens enda roll konfronteras med en intighet, som kanske är det enda som finns kvar i en värld, vilken blivit helt tömd på medmänsklighet.Astrid Saalbach har skrivit en modig pjäs om sidor hos vår samtids verklighet som väldigt sällan brukas framställas med en sådan här osminkad och brutal åskådlighet. Ändå borde den inte vara främmande för dagens från början drogbaserade pop- och rockkultur. En koppling som sällan görs. Även om det är alkoholen som lyfts fram den här gången. Den bakomliggande livsupplevelsen, tänker man sig gärna, är densamma. Jagförsvarens överlevnadsstrategier är många liksom de socialt accepterade undanmanövrerna för att skyla över, fly undan, distrahera, förgylla och rikta blickarna åt annat håll i denna studie av självbedrägerier. Astrid Saalbach tar bort musiken och visar den underliggande texten och dess källarvåningar och fundament. I förlängningen finns såväl dagens utbredda, omhuldade ironi som den blaserade liknöjdhetens hippa livshållning. Det är här nihilismen i dess mest destruktiva form närmast hör hemma. Författaren får därmed sägas vara ett mycket angeläget ämne på spåren med sitt skådespel.Det är även denna spänning mellan en blaserad och glättad yta och en bottenlös uppgivenhet som Sara Cronberg låter Bergljót Árnadóttir åskådliggöra i pjäsens enda roll. Scenografen Anja Rühle har med sitt hotellrum byggt upp en spelplats som är lika elegant som anonym. Men elegansen visar sig snart nog vara detsamma som ett gungfly, där skådespelaren snarast blir en representant för nutidsmänniskan än någon person med ett specifikt livsöde. Namnlösheten pekar i en sådan riktning. Och Árnadóttir besitter en imponerande tonsäkerhet och följsamhet mot turerna från tillstånd där fotfästet gått helt förlorat till tillfällig tillförsikt när hon spelar fram sin rolls oavbrutna kamp för att inte utplånas.Där finns ett flertal exempel på hur det ena luftslottet efter den andra avlöser varandra i en från första stund undergångsmärkt envig. Där kolkas vin och öl. Vid någ­ra tillfällen uppstår tillfälligaavbrott då jagförsvaret håller stånd mot den övermäktiga tillvaro som dock snart nog återtar initiativet. I bakgrunden skymtar uppbrottet ur ett äktenskap, upplevelser av alla relationers obeständighet och andra oläkta sår. Och mannen (Dick Lundström) som befinner sig i sängen så länge föreställningen varar erbjuder ett flertal tolkningsmöjligheter. Slutscenens frysta pietàgruppering är bara en av dem. Om man så vill kan man också uppfatta hela pjäsen som en utsaga om dikten som ett bräckligt värn vars helande verkan enbart är en önskedröm, när allt annat störtat samman.Ett liv och en tillvaro på väg att gå i bitar, är kanske inte det skonsammaste att erbjuda en publik. I all synnerhet som all tillstymmelse till bearbetning av denna mentala utsatthet och det därav betingade sönderfallet uteblir i iscensättningen. Men onekligen synliggör den här föreställningen ett stycke verklighet som också den hör till en teaters uppgift att visa.