Naturen är den starkaste kraften

Med Pärlfiskarna gör Folkoperans nya chef och konstnärliga ledare Mira Bartov sitt första regiuppdrag sedan hon tillträdet förra året.

Den hör till de operor som är mera kända på papperet än som klingande iscensättning. Bortsett från en duett som gjordes världsberömd av Jussi Björling och Robert Merrill och en krävande tenoraria har operan först på senare år upplevt en mindre renässans åtminstone på kontinenten.

Pärlfiskarna skrevs av en blott tjugofyraårig Georges Bizet tolv år före lyckokastet Carmen och visar obestridligen övertygande prov på tonsättarens intagande melodiska begåvning, sinne för djärva harmoniska effekter och för en stark om än ojämnt fördelad dramatisk förtätning.

Själva handlingen, lösligt hopfogad redan från början, övertygar knappast en modern publik. Det är också helheten och dramaturgin som framstår som svagheter även när Folkoperan med en välvillig tolkning och en suggestiv uppsättning söker knyta den romantiska sagan till såväl tidlösa mänskliga frågor som aktuell nutidsproblematik: människans eviga och utopiska strävan efter lycka och mening likaväl som utsattheten inför naturen och inte minst miljöförstöringen.

Operan är genomsyrad av snart sagt varje mänsklig yttring från ömsintaste kärlek via svartsjuka, hat, vrede, vänskap, svek, hämnd och tyranniskt våld till självuppoffrande empati och självvald död. Många av känslorna skildras dessutom retroaktivt som minnesbilder vilket distanserar åskådaren från den faktiska handlingen, ett dramaturgiskt tveksamt grepp som därtill några gånger övertydligt understryks av regin. Däremot tonas med rätta inslaget av den exotism som var på modet under Bizets levnad ned - Pärlfiskarna avsågs ursprungligen utspelas på Ceylon.

Från början tycks vi hamna i ett ödelagt ruinlandskap, i ett samhälle präglat av dekadens och diktatur. Bland all bråte som dominerar scenen - man kan tänka sig se följderna av ett destruktivt konsumtionssamhälle, av ett krig eller annan miljökatastrof - tycks den desperata längtan efter lycka och mening vara vad som håller samman samhället och som möjliggör en tyrannisk, ideologiskt motiverad maktutövning där myten om de lyckobringande pärlorna utgör själva utopin. Ändå är naturen den starkare kraften, de omgivande elementen gör människan till vidskepliga marionetter och som alltid är det huvudpersonernas starka egna känslor som styr den egentliga handlingen. Till sist tycks dock en brytning vara möjlig: kanske kan vi se konturerna av en ny civilisation.

Att gestalta allt detta är dock ingen lätt uppgift varken för regissör eller agerande. Frestelsen att läsa in för mycket i Bizets förföriskt vackra musik är stor.
Den välspelande orkestern, denna gång ordentligt gömd bland scenens raffinerade konstruktioner, leds med säker hand i Anders Högstedts orkesterbearbetning av Andreas Lönnqvist som väl doserar den ibland oväntat brutala musikaliska dramatiken men också tar fram partiturets lyriska skönhet. Anmärkningsvärt suggestivt samspelar därtill Ronny Anderssons ljussättning med musiken.

Elin Rombo gör som Leila, föremålet för huvudpersonernas kärlek och den gudinna som tros kunna rädda det utsatta folket, i sitt vokalt krävande parti en stark insats. Säkre Carl Unander-Scharin övertygar som den kärleksfulle Nadir med sin slanka tenor, om än något pressad i den pianissimostinna romansen: hans släntrande i den ständiga överrocken blir dock till sist en smula prövande. Den utagerande Jeremy Carpenter som rivalen Zurga har stark scennärvaro och virila röstliga resurser i paritet med rollfiguren medan Daniel Frank som den beslöjade prästinnan Leilas följeslagare har en betydligt mindre tacksam uppgift. Framhävas bör inte minst Folkoperans kör som i operan har en stor och viktig uppgift, väl genomförd.

Naturen är den starkaste kraften

Folkoperans har gjort en suggestiv uppsättning av Pärlfiskarna, men svagheterna är helheten och dramaturgin skriver Jan Kask, efter onsdagens premiär i Stockholm.