Skulle en folkhögskolelärare göra skillnad? Göran Palm har iakttagit vilken oansenlig plats miljöfrågorna har i det allmänna medvetandet. Och hur lätt de rikspolitiska partierna tar på problemen. Nu vill han göra något åt saken. Den i onsdags kväll på Stockholms stadsteaters Lilla scen premiärvisade Sit Down Tragedy är en pjäs om vårt ansvar för framtiden. Perspektivet är ekologiskt och föreställningen uppehåller sig vid de flesta i ämnet relevanta spörsmålen.
Scenen, utformad av Peter Holm, har ett minimum av rekvisita. Utöver ett skrivbord, en overheadprojektor och en projektionsduk. Gästspel förekommer av både häst, ko, räv och diverse fjäderfän. Där finns inlagd en fruktstund. Helge Skoog gör rollen som folkhögskoleläraren Rune och utformningen är en renodlad bildande föreläsning som sådana avhölls med ljusbilder förr i världen. Kanske inte så mycket vad vi vanligtvis förknippar med teater alltså. Men regissören Johan Paulsen har ändå inte varit sen att utnyttja vad som finns av dramatik. Man tänker sig gärna att förebilden varit gamla tiders pedagoger, där den egna personligheten var vida överlägsen våra dagars påfund av allsköns metoder.
Den drygt timslånga föreställningens tyngdpunkt blir på så sätt Helge Skoogs spel med sig själv. Hans hummanden, självironi och parodiska fullträffar, utflykter i rummet med kamelgymnastik, de interaktiva avbrotten med mestadels retoriska frågor, inhoppen av en bångstyrig sufflör och inte minst teatervrålen här och var. Jodå, skillnaden är liten mellan Skoogs lärare och honom själv som skådespelare. Här finns förebilder att ta efter för den publik som annars kan betrakta sig själv på Stora scenen i skrattspegeln Lärare för livet. Den uppsättningen har nypremiär under senare delen av augusti.
Göran Palms text är på blankvers, vilket är ett fyndigt inslag. Däremot säger den kanske inte så mycket utöver det vi redan vet om klimatfrågorna. Det kan inte ens en folkhögskolelärare göra särskilt mycket åt. Pjäsen beskriver människans hybris inför en natur, som hon borde närma sig med betydligt större ödmjukhet än hittills. I den frågan befinner sig nog publiken på samma våglängd som författaren. Om Katthult eller Bullerbyn är en samhällsutopi att sträva efter, får väl däremot anses vara mera tveksamt. Det är inget bra förslag. Och u-länderna har nog en del avgörande invändningar mot minskad frihandel. Sådan behövs det snarare mycket mera av.
Som inlägg i den förestående valrörelsen väger föreställningen alltså tämligen lätt. Men kvällen med en oförliknelig Helge Skoog har hög mysfaktor.