Nattsvart drama om vår tid

Efter den mera musikhistoriskt intressanta än konstnärligt och publikmässigt lyckade återupplivningen av Gounods Romeo och Julia har den trettioårsjubilerande Folkoperan en tid hållit en låg profil. Desto roligare att nu kunna konstatera att man med Mira Bartovs uppsättning av Verdis Rigoletto tycks ha alla förutsättningar att få en ny musikdramatisk fullträff och en publik långkörare. Insceneringen av operan, en av världens mest spelade men hittills inte framförd på Folkoperan, lyckas med konststycket att i regi och scenografi aktualisera en daterad operahandling utan att den svär mot musiken. Plötsligt står vi inför ett drama med omedelbar anknytning till vår egen tid, träffande och omedelbart engagerande, utan att konceptet känns konstruerat eller genomförandet krystat. Förvisso är ämnet som sådant tidlöst, och kanske utgör den mänskliga hänsynslöshet och de sociala tillkortakommanden som präglar skeendet strängt taget detsamma i 1500-talets höviska Lombardiet som det som här presenteras på vår egen tids sjaskiga bakgård - förtryck, förnedring och hämnd genomsyrar strukturerna. Här speglas spelet mellan vilja och tillfälligheter, mellan strävan efter något som byts i sin motsats. Hovnarren Rigoletto, psykiskt vanställd av dubbla lojaliteter och ödets nycker snarare än fysiskt av sin puckelrygg, är samme man som nu inställsamt fogar sig i de kriminella gängens mentalitet och förortscasanovornas eller sexprofitörernas kvinnoförtryck samtidigt som han privat är en överbeskyddande och ömsint far till sin ögonsten Gilda. När han själv förnedras vaknar hämndbegäret och slår tillbaka mot honom själv. Förbannelsen som både Rigoletto och hertigen utsatts för av den hånade greve Monterone går som en röd tråd och ett bokstavligt ledmotiv genom dramat. Rigoletto anar att han kommer att drabbas medan hertigens tragedi ser annorlunda ut. Våld föder våld, spiralen går inte att hejda: i stället för hertigen blir dottern offret för det beställda mord som skulle givit narren upprättelse. Mira Bartovs detaljrika och minutiösa personregi går hand i hand med Lars Östberghs suggestiva naturalistiska och mycket funktionella scenografi. Vi befinner oss på en nutida gårdsplan, dominerad av korrugerade plåtfasader, garageportar och hyreshus av bedagat femtiotalssnitt. Ett nöjesfält fungerar som scen för ljusskygga aktiviteter. Rigoletto bor i husvagn. Allt är sjaskigt och slitet, gängen har tagit över. Prostitution, sexmissbruk, droger och spel florerar, kvinnorna är uppenbart maktlösa lekbollar i en terroriserande manlig värld av människohandel och bristande empati. Dramat är nattsvart - i våra dagliga nyheter rapporteras dagligen om händelser fullt jämförbara med dem de unga kvinnorna utsätts för och som Rigoletto på sitt medlöpande sätt försöker revoltera mot, men priset blir högt. Det märkliga är att detta fungerar tillsammmans med Verdis drivande, livsbejakande för att inte säga sprittande musik. Psykologisk och visuell diskbänksrealism? Ja, in i minsta detalj tycks Bartov och Östbergh denna gång ha förverkligat en gemensam vision. Även aktionen (åtminstone under den andra premiärkvällen med det andra av flera sångarlag) och Kajsa Larssons kostymer fogar sig friktionsfritt i helheten. Den alldaglige, fattige och störde Rigoletto, kraftfullt framställd av Ulf Lundmark, blir ett naturligt psykologiskt centrum vid sidan av den lika störde njutningslystne rumlaren till hertig, känsligt framställd av Ulric Björklund som gör ett övertygande och oväntat psykologiskt differentierat porträtt av en i grunden både svag och utsatt person, en berikande tolkning som undviker schabloner. Inte så konstigt att Folkoperan denna gång gjort programhäftet i form av en fyndig och raffinerat sammanställd journalhandling över Rigoletto, kompletterad av expertutlåtanden om kvinnohandel och nutida slavhandel. När Hilda Hellwig på Kungliga Operan 2001 satte upp detta ganska tidiga Verdidrama var Rigoletto politisk medlöpare under fascismens Italien och såväl rollen som operan fick ett helt annat fokus. Folkoperans version drabbar oss onekligen mera direkt som ett obehagligt nedslag i vår egen tidsandas sämsta sidor, om än mera emotionellt än intellektuellt utmanande. Agneta Eichenholz gör den vilseförda dottern Gilda med vokal bravur och scenisk känslighet, en imponerande och genomarbetad tolkning som berör på djupet. Också de mindre rollerna är väl besatta: Michael Schmidberger som yrkesmördaren Sparafucile i Christer Pettersson-liknande look, Sten Wahlund som Monterone med en framtoning påminnande om Stengästen i Don Juan med korresponderande stentorsröst för att endast nämna några. Anmärkningsvärttrovärdiga som individer och typer är även såväl medlemmarna i det mobbande gänget som de kvinnliga figuranterna. Föreställningen börjar med en uppskakande scen som genast anslår tonen. Förnedrade, förmodligen mördade och i varje fall drogade och förbrukade, kvinnor staplas i en hög på bakgården av en grupp män och täcks med avfall. I slutbilden får denna scen en poetisk och mycket gripande symbolisk laddning, egentligen det enda inslag som bryter realismen i uppsättningen men just därför särskilt starkt. Cirkeln sluts, Rigoletto är förkrossad och hertigen kan fortsätta sitt meningslösa leverne, i bästa fall som luttrad libertin. Hans grepp om flaskan förefaller i alla fall antyda möjligheten av en självrannsakan. Michael Bartosch dirigerade premiärkvällen med imponerande känsla för Verdis särart. Folkoperans orkester svarade med ett alert och distinkt spel, denna gång placerad ovanför scenen vilket nu tycks fungera bra även akustiskt. Folkoperan gratuleras till en alltigenom lyckad uppsättning av en operaklassiker som nu också blivit dagsaktuell musikteater.