Nathan med rymd och resning

Den för tankarna till århundraden av pogromer, till Holocaust, till dagens konflikt i Mellanöstern och till såväl rasism som fundamentalister och den terrorism som i vår tid blivit ett effektivt politiskt instrument.
Stockholms stadsteater har nu Gotthold Ephraim Lessings idédrama Natan den vise på repertoaren med premiär i lördags kväll. Ursprungsversionen av pjäsen från 1779 utspelas i det medeltida Jerusalem vid tiden för det tredje korståget. Regissören Eva Bergman har tänkt i gränsöverskridande banor och låtit händelserna äga rum i en mera näraliggande verklighet. Skådespelet berättar om den med en stor portion klokskap försedde, judiske köpmannen Nathan som kommer hem efter en affärsresa.

Under bortavaron har man försökt bränna ner hans hus, varvid dottern Rakel varit nära att omkomma. Hennes räddare är en fången tempelriddare, som sultanen benådade just som dennes avrättning skulle verkställas. Nathan söker efter välgöraren, men dras också in i sultanens trassliga finanser. Samtidigt uppstår ljuv musik mellan dottern och tempelriddaren. Dock visar sig den religiösa tillhörigheten skapa problem. Rakel är mosaisk trosbekännare, tempelriddaren Curt kristen. Att man befinner sig i ett av muhammedaner styrt Jerusalem komplicerar situationen ytterligare.

Det är mycket som är instängt, kringskuret, reglerat och övervakat i den här föreställningen. Något som förstärks av Sören Brunes med galler runt om spelplatsen försedda scenografi. Även om den del som vetter mot publiken både kan tudelas och hissas upp. Dessutom övervakas sultanens palats med magnetportar av samma slag som finns på våra flygplatser. Det är den tydligaste markeringen att iscensättningen vill ha ett ord med i laget också i vårt av självmordsaktörer på den internationella politiska arenan präglade samhälle.
Huruvida de skulle vara mottagliga för det budskap om nästankärlek och humanism, som är den här pjäsens fundament, förblir dock en öppen fråga. Den aspekten av problematiken lämnar Eva Bergman huvudsakligen därhän.

Desto större utrymme får i stället grundtexten hos Lessing med förhållandet mellan de monoteistiska religionerna kristendom, judendom och islam. Mot motsättningarna dem emellan ställs det från upplysningstiden härrörande idealet om tolerans och respekt. Där drar såväl islam som kristendomen det kortaste strået. Den förra genom inledningsscenens brutala krigsskildring med krigsfångar som avrättas. Den senare genom patriarken av Jerusalem och dennes öppna och uttalade förföljelse av judarna.
Men samtidigt representerar Nathan i den här föreställningen en grundhållning av reflexion och eftertänksamhet, som mera än något annat står för ett intellektuellt förhållningssätt höjt över varje religiös övertygelse. Det är i första hand ett sådant sätt att beskriva och bemästra verkligheten som svarar för iscensättningens huvudspår. Och förnuftets röst blir under sådana omständigheter den grundstämma som även fått bestämma merparten av utformningen på scenen.

Det betyder att en hel del av förloppet under skeendets gång utspelas i ett tankens rike, där åsikterna bryts mot varandra och där argumenten får bestämma pjäsens dramatiska laddning. Det är en inte helt lätt väg att gå och Eva Bergman lyckas väl inte alltid ge orden en sådan förankring i kött och blod som hade varit önskvärd.
En hel del av åsiktsbrytningarna påminner på så sätt ofta om det schackspel som sultanen och dennes syster ägnar sig åt i en av scenerna. Drag möts av motdrag och blir någon schack och matt är det förlorarens maktposition som avgör eventuella följder.

Det är först efter paus som detta mönster bryts. Det är när tempelriddaren går händelserna i förväg, sänker garden, låter känslorna styra och utan att inse konsekvenserna kallar Nathan för svärfar. Ett förebud om denna scen är mötet mellan Curt och Rakel vid och i bassängen i scengolvet, när för en stund eftergifterna åt religionens krav får ge vika för känslornas spontanitet. Annars är det åtskilligt i föreställningen som handlar om tämligen rigid självkontroll. Kanske hade det gått att låta aktörerna ta spjärn mot detta bromsande inslag i instuderingen. Regissören avstår dock från de flesta sådana försök.

Däremot har Eva Bergman på ett både fyndigt och för publiken ganska försåtligt sätt utnyttjat de möjligheter som bjuds att skapa en deckargåta av familjerelationerna i pjästexten. Det har givetvis att göra med iscensättningens upplösning och skall därför inte avslöjas här. Men onekligen bygger det på en hel del finurlighet, när publiken börjar skratta alldeles innan föreställningen växlar till det spår som utgör regissörens personliga läsning av dramat om Natan den vise. Den pjästolkningen handlar om vilka kvalifikationer som skall gälla för ett faderskap på djupet.
Här får Lessings idéer med dramat sin helt egen utläggning. Då är det inte längre fråga om några religiösa eller andra motsättningar. Rakels vandring över scenen till den dessförinnan av alla övergivne Nathan blir ett slutackord av det både känslomättat innerliga och gripande slaget.

Rakel i Nina Zanjanis gestalt är den mest temperamentsfulla av alla rollfigurerna i föreställningen. Särskilt i slutscenen i sultanens palats, då hon släpper fram kaoset inombords, i förtvivlan och utom sig när hela tillvaron råkat i rejäl gungning, får pjäsen tack vare Zanjanis lyhördhet över hur mycket som står på spel sina kanske mest laddade ögonblick.
Även Jacob Ericksson i rollen som tempelriddaren Curt von Stauffen tillåter sig flera utlevelser, som också de ger en antydan om de bråddjup som finns under den annars stramt välpolerade ytan i den här föreställningen.
Angela Kovacs som Nathans hushållerska Daja har god hand med allt det vardagskloka och jordnära som ger rollen dess sympatiska framtoning. Medan det hos Odile Nunes, som anförtrotts rollen som sultanens syster Sittah, skymtar fram en hel del cynism som väl får ses som en maktkritisk dimension i uppsättningen.

En liknande tvetydighet finns även hos Christer Fant vars sultan visar lika mycket prov på arrogans som på medmänsklighet. Fares Fares och Bengt Järnblad är som finansminister respektive tjänare två underhuggare, som från sina positioner lite vid sidan av maktens centrum visar prov på medmänsklighet som mera har med personliga kvalifikationer än med religion att göra.

Men det är givetvis Lennart Hjulström som med rollen som affärsmannen Nathan utgör handlingens verkliga kraftcentrum. Det är hans förtjänst att idédiskussionen i dramat trots allt får en sådan stark mänsklig och medmänsklig förankring. Hjulström blir med sin gestaltning inte så lite en mäktig personifikation av pjäsens grundtanke om människors lika värde, om den respekt och tolerans som i vår tid inte alls är någon självklar ståndpunkt. Och om de övriga ideal från upplysningstiden som är adelsmärket i hela den västerländska civilisationen.
Det går att ha invändningar här och var mot hur Eva Bergman bemästrat det ofta abstrakta pjässtoffet. Men inte mot Lennart Hjulströms förmåga att ge det lessingska budskapet en väldig rymd och resning. Här är det en mycket stor skådespelare som står på scenen.

Nathan med rymd och resning

Det är en mycket stor skådespelare som står på scenen, när Lennart Hjulström gör titelrollen i Stockholms stadsteaters i lördags kväll premiärvisade uppsättning av Nathan den vise, skriver Bo-Ingvar Kollberg om den annars inte invändningsfria föreställningen.