Duon Anna Norberg och Robert Dröse är tillbaka i Uppsala med ännu en av sina påkostade arenamusikalproduktioner. Denna gång har turen kommit till Rudyard Kiplings älskade fabel ”Djungelboken” att bearbetas med sång och musik av Martin Landh och Peter Nygren. Som bekant, möter vi i ”Djungelboken” pojken Mowgli som kommer på irrvägar från sin människoby och fostras av djur – här av björnen Baloo (Bill Sundberg) och hans två döttrar Liv och Lycka (Anna Bon Hellberg och Annie Lundin Hallgren) istället för förlagans vargfamilj. Och som kan förväntas så är djungeln en farlig plats med farliga individer, här förkroppsligad av den store ondsinte tigern Shere Khan och hans hejdukar.
Ja, det är helt klart en ambitiös och påkostad produktion, inte minst vad gäller den konsumtionsinriktade inramningen. I IFU Arena är belamrad med stånd som lockar barnpubliken med uppstoppade djur, plastmasker och annat krimskrams som knyter an till temat för föreställningen. Jag undrar om det är den här typen av helhetsupplevelse som vi vill att barn ska förknippa scenkonst med? Reklam på storbildsskärmarna i pausen?
För hur grund storyn än är för en luttrad scenkonstkritiker – som dessutom är gammal nog att komma ihåg Disneys tecknade version – så verkar barnen i publiken faktiskt ha riktigt roligt åt det som händer på scen. Alla de olika djuren får tillägnade sig olika musikstilar som ett slags ledmotiv: Hyenorna och gamarna är hiphop, Shere Khan är hårdrock och apan Kung Gibbon, gestaltad av Méndez, får latinska rytmer. Och barnen diggar, skrattar, tjoar och svarar när ensemblen bryter fjärde väggen och engagerar sin unga publik.
Dröses koreografi och regi bidrar i sin tur mycket till att förstärka illusionen av djur på scen, till skillnad från vuxna människor i plyschdräkter. Spelet är utåtriktat med tanke på att det som sker på scen ska nå även de som sitter i de bakersta läktarna, samtidigt som det är återhållsamt, igen med tanke på att storbildskärmarna som finns till för publiken längst bort fångar varje gest hos ensemblen.
”Djungelboken” är som en bukfylla som inte kommer att ge så mycket i längden – på det hela taget alltså välsjunget och välspelat av ensemblen, snygg dekor och ljus, snillrik kostym och mask och så vidare. Jag hade förmodligen älskat det om jag vore sju år gammal. Men jag kan inte låta bli att vädja till föräldrar och andra vuxna som går med sina barn på det här – ge dem lite näring också.