Det kunde vara varsomhelst. Tierp, Kalix eller i detta fall Kullen. En håla som tonåringarna i Uppsala stadsteaterns nya ungdomspjäs ”Och någon blev inte knivhuggen” längtar efter att lämna, ett liv så inrutat och förutbestämt att det hotar att kväva dem. De tre ungdomarna, suveränt gestaltade av David Arnesen, Bianca Cruzeiro och Maria Nohra, spjärnar emot, gör utbrytningsförsök men sitter lika fullt fast i sina fack och positioner, i det nät som vi vanligtvis kallar ”det sociala arvet”. Ett nät som också finns på scenen i form av upptejpad gaffa, och som skulle kan ses som en symbol för Dimen Abdullas pjäs och budskap.
Ja, för trion drar i trådarna, sprattlar som marionetter eller snarare som byten för livets omständigheter. Även om just den här dagen, då bästisarna Martin och Ofelias lurar in den ensamma Hillevi i en fälla, inte slutar på det sätt som någon av dem kunnat förutspå. Trots horoskopets profetia. Trots maktspelen dem emellan.
Allt känns igen. Tonårens djupa kast mellan hybris och självförakt. Aggressiviteten. Sökandet. För även om pjäsen känns dagsaktuell med tidsmarkörer i såväl språk som i exempelvis rapinslag så finns också det tidlösa och allmänmänskliga. Något som, den nu så prisbelönta och hyllade, regissören Bahar Pars förvaltat väl i balansgången mellan det talade och gestaltade. I det expressiva, som vi bara kan ana där bakom fasaden.