”Musiken är den enda vägen ut.” Det var Miles Davis som sa det. Till Sven-Åke. I Cadillacen. Om det nu var Davis som sa det. Till sin norske chaufför från Molde. Och om han nu hade en sådan.
Det spelar just ingen roll. För det som händer hos Sven-Åkes kompis skrothandlaren är att musiken inte bara blir vägen ut, utan också färden och rastplatsen. Vare sig det är tristess eller kaos på skroten.
Skroten är här metafor för livet: minnen, kaos, ordning – och musik. En orkestrering av klanger i olika material. Skrot har ofta inspirerat konstnärer, och här blir det utgångspunkten för en monologresa genom en gammal skrotnisses färgstarka minnen.
Han följer med till Schweiz, där Sven-Åke ska köra Miles Davis till en konsert. Ett av Davis stycken blir till en big bang i skrothandlaren, och livet blir sig aldrig mera likt. I slutscenen kommer han fram till att allt – även big bang – börjar i B-dur. (Fast det är lite oklart vad som avses med B: gamla H eller Bess?).
Det är med musiken som med poesin: den flödar ur drömmens källor. Driving Miles är en skickligt flätad väv av enkla men starka trådar, där musiken är varpen. Basisten Olle Steinholtz lägger grunden för den poetiska jazztonen med ett magiskt solospel, som så småningom utvecklas till ett samspel i världsklass inför Reginateaterns entusiastiska lilla publik. För denna föreställning har nämligen Johan Setterlind vid trumpeten, och jag kan inte påstå att det skulle ha varit så förfärligt mycket bättre om huvudpersonen dykt upp där själv. När Setterlind glider in i Davis ton, efter pianointrot i högtalarna till Blue in Green, är det som om klara ljuskäglor tänds i teatermörkret.
Magnus Mankan Nilsson spelar en trovärdig skrothandlare som uppnår en påtaglig publikkontakt. När han börjar trumma med en skruvmejsel, och får med sig basist och trumpetare i en rytmisk lek, sitter jag och önskar att publiken finge vara med!
Driving Miles är en poetisk-musikalisk-filosifisk pjäs. Vad är musik? Vad kommer den ifrån? Vart tar den vägen? Någonstans möter oåtkomliga vägar varandra genom Henning Mankells och Oktoberteaterns försorg. Ja, vi hittar ut i den ljumma marskvällen – och världen är sig faktiskt inte riktigt lik.