När makt och medier klibbar ihop

Tre minuter innan pjäsen ska börja får jag ett samtal från stadsteatern. Varför är jag inte där? Jag ska ju recensera. ”Rasmus, ditt klantarsle” tänker jag och rusar ut från Max. Jag har tagit fel på tiden och får springa med en halväten hamburgare i ena handen och en cola som skvimpar över min morfars gamla portfölj. När jag kommer in på teatern har jag andan i halsen, känner mig helt oförberedd och malplacerad. Det ska visa sig vara ett alldeles perfekt tillstånd.

För Fursten befinner sig nämligen i samma uppjagade tillstånd som jag själv. Det är en skruvad komedi om Jan Stenbeck och pjäsen igenom sitter man med känslan av att världen är upp och ner. Ta inledningsscenen till exempel. Där leds publiken upp på scenen av skådespelare iklädda French Maid-kostymer och lösbröst, serverandes champagne. Åskådarna får mingla en stund mot en jaktscen av Bruegel, uppfläkt över fondväggarna. Så går ridån upp och hela skådespelarensemblen sitter på läktaren. I centrum står Allan Svensson, klädd som en föråldrad yuppie med lejonman och rosa skjorta. Nu spelas Stenbecks barndom upp i superfart ändå tills skådespelarna uppmanar publiken att gå och sätta sig - precis var de vill. En mindre kalabalik utbryter.

Ni förstår säkert vad det här är för typ av pjäs. Samtidsjournalistik och screwball-komedi i ett, folkbildning i uppskruvat tonläge. Det är precis den typ av teater som Uppsala Stadsteater profilerat sig med under Linus Tunström. Det blir ofta ganska bra. Med manus/regi-paret Malin Lagerlöf och Eva Dahlman använder man dessutom ett beprövat kort. De gjorde den intressanta men ojämna Knutby för några år sedan men det är först nu - förutspår jag - som de kommer att få sitt riktiga genombrott. Fursten är nämligen en riktig fullträff. Det är en fullkomligt lysande pjäs med en dialog rapp som en pisksnärt där skådespelarna presterar maximalt. Och som åskådare ska man inte låta sig luras av den glättiga tonen. Det här är en pjäs fylld av kondenserat mörker.

Fursten har på förhand framställts som en studie i makt. En machiavellisk berättelse om en mediekung som kallades ”husse” av sina anställda. Och visst, det är det väl på sätt och vis. Men framförallt är det en berättelse om hur ett nytt medieklimat växer fram. För berättelsen om Stenbeck är också en berättelse om en ny typ av journalistik med reporterprofilering och nära samarbeten mellan ägarna och granskarna. Med Z-TV och TV 3 fick Sverige en helt ny typ av berättande, kryddat med cigarettrök och svordomar. Publicistiska idéer tillhörde det förgångna; nu var det ”vad tittarna ville ha” som gällde. Detta kunde till exempel betyda att en våldtäktshistoria skulle  ”dramatiseras” så att den på samma gång eggade och skrämde tittarna. Med hjälp av spetstrosor och mörkermän skulle vi tittare klistras vid skärmarna. Och det gjorde vi. På så sätt är Fursten en berättelse om hur makten och journalistiken klibbade samman. Det är en berättelse om reportrarna, som förr satt längst fram i publiken, och ställde frågor om vad som hände, i stället hamnade på scenen, berättande för publiken vad som ”egentligen händer”.

Det är med andra ord en liten tragedi som spelas upp på scenen där det är vi i publiken som befinner oss i huvudrollen (därav inledningen). Det Lagerlöf/Dahlman gör så bra är att de gestaltar historien som en moralitet. Här finns Fursten, spelad av Allan Svensson som nog aldrig varit bättre. Och här finns ”journalisten” (med Robert Aschberg som förlaga) - känsligt spelad av Steve Kratz – men också ”systern” och ”sångerskan”. Genom att på så sätt laborera med typer riktas fokus bort från det psykologiska, mot det politiska i innehållet och vad som händer med oss som tittar. Det är ett finurligt sätt att lyfta upp berättelsen, från en biografi över Jan Stenbeck till en pamflett om den sköna nya världen och ett Sverige som alltmera Berlusconiseras.

Allra tydligast gestaltas detta i slutscenen som är något av det mest magnifika jag har sett. Den utspelar sig på en maskerad och fursten är utklädd till Henrik VIII i barett med plym. Helt plötsligt tar han sig för bröstet och faller ihop. Anställda rusar fram till honom och ljuset skruvas ner. Hjärtinfarkt? Nej, men kanske en föraning. Så reser han sig och stapplar bort till matbordet där det står en gigantisk kalkon. Fursten tittar på sina anställda. ”ÄT!” vrålar han. ”Men ÄT då!”. Som åskådare förstår man att detta är så nära man kommer hans publicistiska idé.