Jag brukar tänka att om ett konstverk inte liknar någonting annat, om det liksom står för sig självt, då är det, åtminstone i någon mening, ett lyckat konstverk. Även om verket ifråga kan ha brister så är i alla fall dess originalitet något som talar till verkets fördel. På så sätt är ”Välkommen hit, välkommen hem” en lyckad uppsättning. Föreställningen liknar inte just någonting annat. Ett påstående som, åtminstone på pappret, kan låta underligt. För detta dokumentära grepp är verkligen inte någonting nytt. Och detta att låta intervjumaterial med vanliga medborgare utgöra grund för en uppsättning är ju precis vad som gett dramatikern och regissören Mattias Andersson välförtjänta framgångar. Men ”Välkommen hit, välkommen hem” är inte helt simpelt en ”The Mental States of Uppsala”. Rasmus Lindberg och Olle Törnqvist har ändå lyckats skapa en föreställning som känns, ja, unik.
Med detta inte sagt att det här skulle vara en felfri uppsättning; det är en föreställning med såväl poänger som problem. Här står alltså runt 80 Uppsalabor på scenen, tillsammans med en mindre ensemble professionella skådespelare. Några av Uppsalaborna får, enkelt och avskalat, berätta utsnitt ur sina liv. Dessa utsnitt är i sig invävda i en gestaltad och sammanhängande berättelse, med flera trådar, som följer bland annat en nitiskt arbetssökande ung kvinna och en äldre dam som sent omsider försöker söka upp sin stora ungdomskärlek. Ett av föreställningens problem är att denna ramberättelse aldrig riktigt lyckas engagera. Det är en historia som, sannolikt inspirerad av filmen ”Magnolia”, leker med en rad osannolika sammanträffanden vilket leder fram till en mirakulös vändning. Det hela blir dock aldrig mer än kuriöst.
Allra bäst fungerar den här föreställningen när den inte är teater. Alltså i de historier som några av Uppsalaborna själva får berätta. Som den invandrade undersköterskan som tålmodigt lyckas omvända den rasistiske patienten. Eller kvinnan som berättar om sorgen över ett förlorat barn. Slutet, som verkligen är ogenerat sentimentalt men onekligen ganska rörande, lyckas också utnyttja den styrka, vilket givetvis också är en svårighet, som det innebär att ha över 80 personer på scen samtidigt. Då känns det som att den fulla potentialen i detta intressanta projekt faktiskt uppnås. Tyvärr infinner sig den känslan lite för sällan. ”Välkommen hit, välkommen hem” når helt enkelt inte riktigt hela vägen hem.