Förr i tiden var pengar och kapital förknippade med fasta tillgångar som fabriker, fastigheter och metaller. Detta gäller, som bekant, inte längre. I stället har en rad fiktiva värden uppstått, som bara finns på papperet, bygger på antaganden och förväntningar och förutsätter förtroende. När denna tillit vacklar, spricker bubblan. Som i samband med den globala finanskrisen häromåret. En sådan krasch är utgångspunkten för Gustav Tegbys pjäs Fritt fall: alla älskar Bernie Madoff med onsdagspremiär på Lilla scenen. Bernie Madoff var framgångsrik finans- och börsmäklare i New York och verksam vid Nasdaq, när det 2008 uppdagades att han lyckats få 65 miljarder dollar att försvinna i tomma intet. Det var ett av de största bedrägerierna någonsin på Wall Street. Den då 71-årige Madoff dömdes till 150 år, som han nu sitter av i ett fängelse i North Carolina.
Man kan nästan tro att Uppsala stadsteaters uppsättning tillkommit utifrån samma rundhänta sätt att handskas med verkligheten. Till skillnad från sedvanlig lång instuderingsperiod har man utan omfattande planering släppt loss skådespelarna med texten i ett scenrum och tilldelat produktionen en betydligt kortare repetitionstid än vanligt. Lite grand har syftet varit att undersöka vad som händer. Att resultatet innebär att man gjort sig teaterns värden urarva, går det dock inte att se. I det avseendet lever föreställningen dåligt upp till pjästiteln.
De fyra aktörerna och deras regissör Jens Karlsson har i stället åstadkommit en spetsig debattpjäs och i viss mån ett familjedrama, som går sina egna vägar. Man berättar om Bernie Madoffs bakgrund och studier innan han började sin karriär som livräddare och senare startade en sprinklerfirma. Med startkapital härifrån inleddes verksamheten som finansman. Förtroendet för honom växte undan för undan och så småningom förvaltade hans rörelse ansenliga summor.
Den finansvärld där detta kunde ske återges i snabba scener, där skådespelarna Tobias Hjelm, Bahar Pars, David Rangborg och Peter Viitanen byter av varandra i de olika rollerna. Mycket handlar om vänners förtroenden, om summor som ständigt inflyter, om familjen och sönernas inträde i firman men framför allt om en värld i stort sett helt avskild från samhället i övrigt. Dansen kring guldkalven får ett brått slut när kunderna börjar fråga efter sitt investerade kapital. Vad som åskådliggörs är mekanismer i den globala marknadsekonomin. Nu är kanske exemplet som har likheter med det albanska pyramidspelet inte det bästa, även om det blir enkelt och tydligt nog. Det finns åtskilliga andra sorters transaktioner som i så fall kan vara ännu mera förrädiska, vilket inte minst finanskrisen visat. Lite mera diskussion kring detta tema hade därför knappast varit i vägen.
Men om bankerna får lite näsvisa frågor framöver från kunderna om hur säkra deras pengar är, har föreställningen en viktig uppgift att fylla. Den är ett rappt och lagom bitskt inlägg med goda skådespelarinsatser. Projekt av det här slaget vill vi gärna se mera av framöver.