Koreografen och konstnärlige ledaren Lotta Gahrton har utifrån samtal med döttrar och mödrar i Gottsunda byggt en dansföreställning som kretsar kring de förras frigörelseprocess från de senare, och de senares reaktioner på den ofrånkomliga förändringen.
Min mamma är en import, heter föreställningen, vilket signalerar att tematiken i synnerhet berör nyanlända svenskars situation. ”Import” är nämligen, upplyser oss informationsfoldern om, ”ett uttryck som används av ungdomar för en person som inte integrerats så väl i det svenska samhället”.
Ur högtalarna talar mödrarna och döttrarna med egna röster. ”Hur länge jag än stannar i Sverige blir jag inte svensk, min kultur stannar hos mig”, säger en av de förra. ”Mammorna vill inte att vi ska bli som svenska tjejer”, säger en av de senare, syftande på bland annat krogbesök och rökning.
På scenen gestaltar Lotta Gahrton själv, lika kraftfullt stolt som sorgset tung i moderns gestalt, och Melody Sheikh, explosiv och fysiskt undersökande som dottern, den utvecklingsprocess som redan från början är ett slags dans med de där frustrerande stampen i golvet, de spända slagen i luften och de smygande stegen i hallen efter utekvällen. Till Hanna Ekströms vindlande fiolspel – som slår an såväl svenska som mer österländskt klingande folktoner – och bland 7 000 handgjorda, vackert klirrande snäckskal av porslin – med vilka man effektivt kan forma och sudda ut gränser på golvet – rullar de runt, brottas, stöter samman och dras isär i en pulserande rytm.
Det fysiska spelet mellan Gahrton och Sheikh är naket och berörande – särskilt mot slutet och den dramaturgiskt väl uppbyggda finalen.
Ett litet frågetecken sätter jag dock vid själva berättelsen. Bilden av de nyanlända vuxna svenskarnas främlingskap inför sina barns acklimatisering till den ”svenska kulturen” riskerar redan som det är att cementeras genom såväl populärkulturen som den ibland förenklade debatten om hedersvåld.
Det finns naturligtvis andra typer av berättelser, men de kanske Lotta Gahrton och Gottsunda dans och teater gestaltar nästa gång. Förhoppningsvis gör de det lika uttrycksfullt som i Min mamma är en import.