Mysrysare att ta till sitt hjärta

Att Staffan Westerberg kan styra ut sig till en porträttlik August Strindberg känner vi till sedan förut. Nu vet vi också att Anita Dahl har en förmåga utöver det vanliga att förvandla sig till Selma Lagerlöf. Både till det yttre och när det gäller att hitta det rätta värmländska tonfallet och röstläget. De bägge råkar på varandra i Stockholms stadsteaters torsdagspremiär av pjäsen Selma och Ågust. Staffan Westerberg har sammanställt textunderlaget, letat fram en räcka slagdängor och svarar även för regin i detta ett par diktargiganters möte med citat ur liv, boktitlar och texter. De lurpassar på varandra, utdelar älskvärdheter, konkurrerar om utrymmet och är precis så oemotståndligt tilldragande och fulla av charm som man kan vänta sig, när svensk teaters mest egensinnige dramatiker varit i farten. En känsla av upprymdhet infinner sig. Men kan heller inte låta bli att fångas av det vemod som utgör den viktigaste grundstämningen i den här föreställningen.

Visst kan Staffan Westerberg vara filosofisk i sina många sätt att låta fantasin fara iväg dit den vill eller när han med bestämda gester fattar tag i verkligheten. Men han har nog aldrig varit så tydlig tidigare med att lyfta fram teman, som kretsar kring tillvaron i stort. De som berör frågorna om att förstå vad livet går ut på och vad det är för mening med att finnas till. Och inte minst spörsmål som har med döden och utslocknandet att göra. Det finns en scen i uppsättningen där snöflingorna faller och täcker jorden. Den beledsagande texten berättar om festen som sakta falnar. Här ryms en eftertänksamhet och inre stillhet med genomgripande verkningsgrad. Där finns inga skygglappar. Här handlar det bara om allvar. Så nära når Staffan Westerberg ingen annanstans i pjäsen de existentiella villkor som vi alla delar.
Det betyder dock inte att föreställningen skulle sakna alla de andra och övriga tonarter som känneteckna en diktarådra, som lika gärna använder sig av barnteaterns olika stilgrepp och tilltal och låter naivismen flöda som den lägger sig på den kurs för dramatik för så kallade vuxna som heter kabaré, revy, drömspel, saga eller fars. Eller att han frånhänder sig möjligheterna att utnyttja både dans och akrobatik. Den scendialekt finns inte som Staffan Westerberg skulle försumma att utnyttja. Han är teatermakare, trollgubbe och fantasikonstnär ända ut i fingerspetsarna och lite till. Råkar det sedan vara Selma Lagerlöf och August Strindberg han ger sig på, är det bara att acceptera att de sedvanliga uppfattningarna om dessa bägge nationalmonument får en rejäl omruskning. Och att den beledsagas av en empati, som egentligen inte vet av några gränser.

Första akten utspelas i de lokaliteter som rymmer dam- och herravdelningarna i restaurang Royals vinterträdgård 1909. Nobelbanketten pågår och Ågust, som bara slunkit in, sitter på damtoan efter en hastigt påkommen opasslighet. Scenografen Peter Lundquist har skapat största möjliga transparens. Publiken får vara med hela tiden, också då närvarande ärkebiskop Söderblom besöker herrdasset, där annars orkestern är placerad. I andra akten har handlingen förflyttats till Mårbacka med en husfasad som täcker fondväggen. Det är huvudsakligen platserna, och inte någon röd tråd, som styr skeendet. Eva Gröndahl gör Sophie Elkan, föremål för Selmas alla varmaste känslor. Den gunsten besvaras med största möjliga passion liksom med en hel del svartsjuka riktad mot rivalen Valborg Olander, Westerbergs andra roll i uppsättningen. Hon är stöttepelaren och sekreteraren, som bistår Nobelpristagaren med renskrivning. Ifall man kan tala om något dramatisk motor i föreställningen är den just de rivaliteter som utspelas, dels mellan Valborg och Sophie, dels mellan Selma och Ågust.
Det finns i Eva Gröndahls uppenbarelse en distanserad hemlighetsfullhet som är mycket verkningsfull pjäsen igenom. På så sätt blir hon en av dem som med mesta tänkbara effektivitet ger åskådlighet åt dramats starkt understrukna lesbiska dimension. Även Jens Nilsson har god hand med föreställningens homoerotiska tvetydigheter. Per Sandberg är ärkebiskopen, men allra bäst till sin rätt kommer han som porträttlik gårdstjur på Mårbacka. Gustave Lund, Andreas Lundhäll och Peder Ernerot, hämtade från orkestern, medverkar förtjänstfullt i föreställningen i sina roller som bland andra Verner von Heidenstam och en homosexuell syrsa. Också Kristina Ebbersten gör ett inhopp, men det man fäster sig vid allra mest är den vackra tonen hon frambringar i sin fiol.

Det är dock genom samspelet mellan den jordnära, praktiskt inriktade och i sig själv trygga Selma i Anita Dahls gestalt och den av sin dödsskräck besatte och därför understundom lätt desperate Ågust som föreställningen får sin allt överskuggande puls. Poeten Staffan Westerberg har hittat den ena träffande bilden efter den andre för livets korthet och ändlighet. Medan Ågusts inre drivkraft är rädsla, finns det hos Selma oceaner av tröst att hämta för publiken i hennes trygga förvissning om diktens förmåga att bjuda motstånd mot allt vad skreden inombords och själslig svärta heter. Det är inte minst denna självklarhet i Anita Dahls rolltolkning som ger Staffan Westerberg hans stora manöverutrymme i detta drama om dikt och liv, om ensamhet i dödens närhet och om en kamp ur underläge mot en tillvaro som hela tiden har övertaget. Men där galghumorn är en inte oviktig bundsförvant. Selma och Ågust är en föreställning att ta till sitt hjärta. Man ryser och myser på en och samma gång.

Mysrysare att ta till sitt hjärta

Så tydligt filosofisk har nog Staffan Westerberg aldrig varit tidigare som i föreställningen Selma och Ågust på Stockholms stadsteater, där galghumorn samsas med de stora existentiella frågorna, skriver Bo-Ingvar Kollberg.