Mycket av ingenting

Gogols klassiska komedi Revisorn sätts upp på Stockholms stadsteater. John Sjögren ser en föreställning som går i skiftande nyanser av grått.

Foto: Carl Thorborg

Teater & musikal2011-09-25 07:29
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Att Nikolaj Gogols Revisorn ständigt återvänder till teatrarnas repertoarer måste nog ändå tolkas som ett dåligt betyg för landets makthavare. För tydligen är det så att vi alltjämt kan relatera till och skratta åt det lilla samhälle, någonstans ute i den ryskukrainska obygden, som Gogol så nidbildsaktigt skildrar. Ett samhälle styrt av en samling inkompetenta och korrumperade idioter. Man skulle något förhastat kunna dra slutsatsen att anledningen till att Gogols komedi fortfarande roar oss är att samhället än idag styrs av likadana mutkolvar och virrpannor. Mer sanningsenligt är nog att vi som publik helt enkelt har ett behov av att klä av och skratta åt makten, för att se att kungarna och härskarna är lika mänskliga, lika korkade, som vi. Det finns en närmast universell komik i att se den högt uppsatte falla, kejsaren stå där med rumpan bar.

Gogols pjäs består av just en sådan gradvis avklädning, tills hela stadens maktelit står där blottade, förstelnade av sin egen gränslösa naivitet och dumhet. Det börjar med att stadens borgmästare får ett meddelande om att en revisor, resande inkognito, är på väg till samhället. Eller egentligen en inspektör, som den felöversatta originaltiteln i själva verket syftar på. Allt ska tydligen gås igenom. En mardröm för den genomkorrumperade och alltmer sönderfallande staden, där domaren föder upp gäss i ämbetslokalerna och sjukhusdirektören låter sina patienter bolma in sig i ett moln av tobaksrök.

Samtidigt anländer småbedragaren Chlestakov tillsammans med sin tjänare Osip till värdshuset. Chlestakov misstas för inspektören och en klassisk förväxlingsfars tar vid. Chlestakov utnyttjar missförståndet till fullo; skinnar invånarna på pengar, äter sig mätt och super sig full på borgmästarens bekostnad samtidigt som han förför dennes hustru och förlovar sig med dottern. Som en Tartuffe, fast utan skenheligheten. Och Gogol hade givetvis studerat sin Molière innan han skrev komedin.

Revisorn hade sin urpremiär 1836 och det är något av ett under att den då klarade sig igenom den strikta censuren. Tsar Nikolaus själv lär ha varit på premiären och sagt sig älska pjäsen, som ju så tydligt var en kritik mot det styre han själv ledde. Att pjäsen skulle ha klarat sig genom censuren under Stalins regim, till vilken Göran Stangertz förlagt sin uppsättning, är däremot föga troligt. I en understreckare i Svenska dagbladet skriver Per-Arne Bodin (Svd 23/9-11) att anledningen till att den klarade sig och att pjäsen gång på gång sätts upp på nytt har med dess tolkningsbredd att göra, ?att den kan tolkas såväl samhällskritiskt som apokalyptiskt och allegoriskt, eller rätt och slätt som en fars?. Det är säkert riktigt. Men det är också i dessa tolkningsmöjligheter som uppsättningen på Stockholms stadsteater gått vilse. Den vet inte riktigt i vilken tolkning den ska rota sig, försöker vara lite av allt, men blir i stället mycket av ingenting.

Det största problemet är att det inte svänger tillräckligt om föreställningen. Det blir för lojt och jämntjockt. Oavsett hur man tolkningsmässigt väljer att gå in i Gogols pjäs är det först och främst en komedi. Och Stangertz uppsättning är helt enkelt inte tillräckligt rolig. Michael Jonsson och Kristoffer Fransson gör som de mongoliska Bill- och Bulliknande Bobtjinskij och Dobtjinskij några, visserligen skickliga, snubbelnummer men som mest känns som kompensation för ett annars rätt så segt tempo. En rolig dialekt eller ett, som i Steve Kratz poliskommissaries fall, lustigt talfel resulterar inte heller automatiskt i komik. Ensemblens mest erfarna, Ingvar Hirdwall som borgmästaren och Marika Lindström som borgmästarens fru, agerar just erfaret men tycks ändå få kämpa sig igenom texten.

Bättre fungerar då Åke Lundqvists timida och skakande nervösa Chlopov. Scenen då han tvingas dela en cigarr med Chlestakov är både rörande och rolig. Även Henrik Johansson är övertygande som den ruttna falskspelaren Chlestakov. Annars hör Peter Holms scenografi till uppsättningens bästa element. Holm har låtit spelplatsen ramas in av stora bokhyllor med enorma luntor, bokförda synder, ett näst intill oöverkomligt arbete för en revisor. Allting skiftande i olika nyanser av grått. Synd då bara att själva föreställningen drar åt samma färglösa ton.

FAKTA

Stockholms stadsteater
Revisorn av Nikolaj Gogol,
översättning: Hjalmar Dahl, regi: Göran Stangertz, scenografi och kostym: Peter Holm, Medverkande: Ingvar Hirdwall, Marika Lindström, Ida Steén, Henrik Johansson, Mats Blomgren, Kajsa Ernst, Bengt Järnblad, Åke Lundqvist, Odile Unes, Michael Jonsson, Kristoffer Fransson, Steve Kratz, Robert Penzenhök, Eve Stenson.

Bäst: Åke Lundqvist som den både rörande och komiska Chlopov.
Sämst: Det jämntjockt färglösa.