Jag måste erkänna att ”Big Fish” är en av de filmer av Tim Burton som jag tycker sämst om. Och det förvånar mig med tanke på hur mycket jag tilltalas av berättaraspekten som tangerar det münchhausiska med sina skrönor, lögner och fabuleringar, och hur förtjust jag är av den sydstatsgotiska estetiken med Burtons säregna touch. Ramstoryn är som en roadmovie – eller en Odyssé – där resan är Edward Blooms livsberättelse och hållplatserna är olika möten och äventyr med häxor, jättar och varulvar. I förgrunden finns även historien om hur sonen Will Bloom är på väg att bli pappa och hur han ska förlika sig med den rollen när hans egen dödsjuke pappa, i egenskap av kringresande försäljare och skrävlare, är en total främling för honom. Det är något som är så häpnadsväckande oengagerande med en konflikt mellan far och son som bygger på att farsgubben är en kuf som berättar historier. Men visst, poängen är att historierna är poängen och att om man kan med fantasins hjälp sätta en magisk prägel på tillvaron så varför skulle man inte? Jag är kluven som sagt.
Filmens manus är utarbetad av John August baserad på romanen med samma namn av Daniel Wallace, och det är på denna bearbetning som musikalversionen är baserad på. Uppsala Stadsteater sparar inte på krutet för denna Skandinavienpremiär av musikalen, som i sin tur får bära Ronny Danielssons säregna touch. Det sydstatsgotiska är bortputsat till förmån för en mer allmän amerikanakitschig estetik a la femtital med bilar, cheerleaders och små hus med trivsamma verandor. Gustav Levin spelar den döende Edward Bloom i nutid, och dubbleras av Daniel Engman som hans unge alter ego. Lukas Krüger gör rollen som den vuxne sonen Will. Aksel Morisse spelar jätten Carl försedd i styltor och Tytte Johnsson gör en byxroll av cirkusdirektören Amos Calloway. Kvinnorollerna är dessvärre lika mycket kuttersmycken med lika lite agens som i förlagan – ungdomskärleken Jenny Hill och Häxan görs av en välsjungande Sofia Ljung, sonhustrun Josefin av Linda Kulle och hustrun Sandra spelas av Åsa Forsblad Morisse.
Alltså är Uppsala Stadsteaters husensemble förstärkt med några gedigna musikalröster som i sin tur ackompanjeras av en levande orkester. Tack för det, Stadsteatern! Under leding av Kristofer Nergårdh utgör musiken föreställningens pulsåder som på ett organiskt sätt flätar samman sångnumren. Mest själfullt blir det dock när Gustav Levin mot slutet äntligen får ta ton. Här först engagerar uppgörelsen med den döende föräldern på ett sätt som Tim Burton inte hade förmått.