När nya tiders strömningar kolliderar med urgamla traditioner blir det friktioner som inte är lätta att hantera för någon part. Den här musikalen bygger på en roman från slutet av 1800-talet men som alla goda klassiker har den fått förnyad aktualitet. Den handlar om en judisk folkgrupp i en rysk by som härjas av utrensningar, pogromer, men skulle kunna vara en berättelse om offren för vilken etnisk rensning som helst.
Med en vacker och uttrycksfull ljussättning i Chagallblått och rysk realismgrått berättas historien om den godhjärtade och traditionsbundna mjölkbonden Tevje. Han har bestyr med sina döttrar som vill gifta sig efter egna känslor medan han själv vill att de ska följa traditionen med uppgjorda äktenskap. Hustrun Golde, spelad av Pia Johansson, är mest intresserad av döttrarna ska bli rikt gifta, enligt äktenskapsmäklerskans förslag.
De äldsta tre döttrarna förälskar sig i vardera en fattig skräddare, en intellektuell revolutionär och – det värsta av allt för Tevje – en kristen soldat i den ryska arme som håller på att fördriva judarna från sina hem.
En ny tid bryter sig in i Tevjes liv och han har svårt att finna balansen, likt den symboliska fiolspelaren på taket i musikalens titel. Fiolspelaren finns med i föreställningen, som en stum och vigt dansant roll som för tankarna till just Chagalls fiolspelare i hans kända, drömska målningar.
De många dansnumren har en häftig koreografi, med rörelser hämtade från slaviska danser såväl som från hiphopkulturen med rena breakdancemoves. Rysk piskrappssnärtig kosackdans kompletteras med judisk bröllopsdans där männen balanserar flaskor på sina hattar.
I andra akten har löven på det enda trädet på scenen fallit och det är snö på marken. En isigare tid gör intrång i handlingen och kärlekslycka får lämna plats för vemod och uppbrott.
Det är inte första gången regissören Ronny Danielsson sätter upp denna Broadwayklassiker från 1964. 2016 gjorde han det i Uppsala, till exempel. En storsatsning av Uppsala stadsteater med Lars Väringer som en minnesvärd Tevje. Men precis som dagens föreställning i Dansens hus gick den aldrig riktigt in under huden, ämnet till trots.
Gediget musikalhantverk, fantastisk dans och en och annan självlysande rollprestation får det dock att glimra till i detta historiens mörker och i det faktum att vi aldrig tycks lära oss av den.