Han får ett slag i huvudet, dödförklaras och allt börjar från noll. Så heter Aki Kaurismäkis hyllade dramakomedi från 2002 också "mannen utan förflutet" i original, och utan förflutet får man börja på den bokstavliga botten, i en container i Helsingfors hamn. "Välkommen" hälsar ett enormt vykort vid scenens fond, ett sådant som finns med i ironiska pseudoböcker om, tja, världens fulaste vykort. Men den som helt saknar ramar för sin tillvaro kan – ska det visa sig – också mötas av nya kläder, nya vänner och ljuva svärmerier.
När regissören Nadja Weiss nu förflyttar "Mannen utan minne" till Dramatens lilla scen tar hon fasta på den tablåteknik som präglar Kaurismäkis film, och förstärker den. Mellan stillbildslika dialogmoment valsar ensemblen omkring i lekfullt svängande koreografi. Det är också ett litet genidrag att låta filmens frälsningsorkester rama in den sceniska berättelsen. Så blir Tonbruket, med Marie Richardson som ledsångare, till en variation på den antika kören, som kommenterar handlingen och för den framåt. Det är både formstarkt och förföriskt.
Med detta sagt så ligger "Mannen utan minne" ibland ändå farligt nära sin filmiska förlaga, med viss känsla av redovisningsplikt. Orden utgör knappast styrkan i Kaurismäkis charmiga fantasi, och detta blir alltför uppenbart på scenen. Lika hårt som Andreas Rothlin Svensson, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Jan Waldekranz och andra fina skådespelare får slita med den tunna dialogen, lika lätta är deras precisa steg i de magiskt ordlösa passagerna.