Musikalisk fullträff på Operan

Kungliga Operans nyuppsättning av Verdis genombrottsverk Macbeth marknadsförs radikalt och populistiskt med anspelningar på den förbannelse som enligt en tvivelaktig tradition vidlåder alla försök att framföra detta blodiga drama: olyckor av alla slag kan drabba såväl publik som medverkande.

Det borde alltså vara särskilt riskfyllt för varje regissör att ta sig an uppgiften, i synnerhet om man som den nu aktuelle finländske Vilppu Kiljunen inte är främmande för föreställningar om bakomliggande världar bortom vår vardag. Nu skall detta inte tas alltför bokstavligt, men komplikationen med Shakespeares och Verdis Macbeth ligger inte bara i dramats eventuella tidlösa aktualitet som skildring av oupphörliga maktkamper utan också i konflikten med dess anammande av övernaturliga väsen, häxor och andar, som dramaturgiska medel.

Hela dramat är ju beroende av tilltron till spådomar: när Macbeth av häxorna erfar att han först skall bli tan af Cawdor och därpå kung av Skottland börjar den egentliga kampen om makten. Om framtiden är bestämd måste ju varje medel att påskynda profetians uppfyllande vara möjligt. Här börjarmycket riktigt våldsspiralen i dramat men även de psykologiskakomplikationerna - det är inte den i grunden ganska veke Macbeth ensam somsträvar efter makten utan i än högre grad hans maktbesatta hustru LadyMacbeth, en strävan som tydligt antyds hänga samman med hennes välvilligakärlek till den potentielle kungen. En dåtida version av föreställningen omkvinnors förkärlek för män med makt och pengar och vikten av att med allamedel bidraga till bådas bästa?För en modern publik är häxerierna och andevisionerna naturligtvissvårsmälta. Kungliga Operans förra premiär, Batseba av Sven-David Sandströmefter Torgny Lindgrens gammaltestamentliga berättelse, även den förvisso enblodig historia, kändes därvidlag paradoxalt nog närmare nutid än Macbeth(enligt encyklopedien skotsk kung 1040-1057). Ändå eftersträvar Kiljunen en"arkaisk" framställning, en tidlös iscensättning som också kan göra anspråkpå politisk dagsaktualitet. I den förhållandevis enkla scenografin, signeradSampo Pyhälä, förekommer liksom i Marja Uusitalos kostymer inslag frånskilda tider: närmast antikt draperade häxor, hotfullt svartklädda krigareförsedda med maskingevär, t o m med en blixtförsedd kamera avsedd attdokumentera ett precis genomfört mord för Macbeths räkning medan LadyMacbeth senare lyser sig fram i sömngångarscenen med ett modernt lysrör. Iövrigt används förvånansvärt konventionella grepp för att markera speletsskiftningar och personernas status: den ålderssvage Duncan får gå barfotatill sitt nattläger innan han mördas av Macbeth, en kullvräkt kungatron fårsymbolisera Macbeths sönderfallande inre, den tårtpappersliknandeornamentiken måhända det outgrundliga mänskliga psyket.Att det vidskepliga oundvikligen genomsyrar uppsättningen markeras också idekoren, som i olika formationer påminner om när smält tenn fått stelna ikallt vatten för att kunna tolkas som någon spådom. Också Birnams skog targestalt av sådana formationer när den som en av de sista inslagnaförutsägelserna börjar röra sig mot Macbeth för att till sist bidraga tillatt besegla usurpatorns öde. Ibland tangerar de skräckromantiskascenlösningarna dock löjet som när en blodig hand lyfts fram under firandetav Macbeths kröning och dito vålnader dyker upp eller när grönskimrandeandeväsen kommer fram ur marken. Dock imponerar häxornas koreografi ochrörelser som harmonierar med det groteska i deras väsen och röster.Ligger det annars nära till hands att särskilt belysa det psykologiskamaktspelet mellan den svage mannen och den starka kvinnan sker detta iljuset av de drivande spådomarna och blir inte särskilt tydligt i spelet.Kiljunens läsning av dramat lyfter snarare fram den evigt fortgående manligamaktkampen, det närvarandes obeständighet och hur våld föder våld i enaccelererande spiral. I Verdis tidiga och således nu på Kungliga Operanspelade version från 1847 slutar dramat abrupt och utan den senarereviderade Parisversionens från 1865 förhoppningsfulla framtidsvisioner.Fullt logiskt då att Operan valt ursprungsversionen: idag vet vi bättre,inte mycket tyder på att världen för närvarande går mot mindre våldsammatider.Kungliga Operans Macbeth avlöser Knut Hendriksens uppsättning från 1980. Dennya finländska versionen känns förvisso funktionell men också scenisktalltför statisk. Bjuder varken regi eller scenografi några sensationellaeller nyskapande överraskningar erbjuder dock föreställningen musikaliskt desto mer. Vokalt står Lena Nordins Lady Macbeth i särklass. Sannolikt operans både vokalt och psykologiskt intressantaste rollfigur (och en gång 1947 Birgit Nilssons genombrottsroll) gestaltas Ladyn av Nordin med starkpondus och inre övertygelse i detta manligt hierarkiska samhälle, ennaturkraft som dock rätt väl balanseras av Marco Vratognas inlevelsefullt utagerande Macbeth. Lysande är Jaako Ryhänens gestaltning av Banquo, en starkt övertygande prestation med full scenisk bärighet. Även Badri Maisuradze övertygar med sin vackra tenor som den olycklige Macduff, till sist Macbeths baneman. Att den som griper till våld med våld skall förgås bli därmed operans oundvikliga mantra.

Till sist måste Kungliga Hovkapellet nämnas som premiärkvällen firade veritabla triumfer som Verdiorkester under maestro Pier Giorgio Morandis säkra ledning. Med bett i blecket och melodiskt lyft i stråkcantilenorna blev premiärkvällen en musikalisk fullträff.

Musikalisk fullträff på Operan

Kungliga Operans nyuppsättning av Verdis genombrottsverk Macbeth känns funktionell men statisk. Musikaliskt bjuder den på desto mer, skriver Jan Kask.