Musikalen lever högt på Brolle

Musikalen Buddy Holly lever högt på musiken och inte minst Brolle Jr i huvudrollen, men agerandet i övrigt är lite stolpigt, tycker Björn G Stenberg.

Brolle Jr lyckas inte bli så lik Buddy Holly, trots glasögonen. Men det gör ingenting när hans scennärvaro är så stark, skriver Björn G Stenberg.

Brolle Jr lyckas inte bli så lik Buddy Holly, trots glasögonen. Men det gör ingenting när hans scennärvaro är så stark, skriver Björn G Stenberg.

Foto: Peter Knutson

Teater & musikal2009-02-13 11:52
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Femtio år och tio dagar efter den olycksaliga flygkraschen som ändade en av popens mer framgångsrika och fortfarande högst lovande karriärer sätter Göta Lejon upp musikalen om Buddy Holly. Under knappt tre år förändrade denne mycket av populärmusiken innan han blott 22 år gammal förolyckades tillsamman med också framgångsrika Ricky Valens och The Big Bopper.

I musikalform har man valt att koncentrera sig på musiken med insprängda små scener från Hollys liv omkring; från studion, scenerna och mötet med kärleken. han friar efter fem timmars bekantskap till sin mammas förargelse. Musikalen har spelats runt 20 år världen över tidigare så det är ett väl beprövat recept man kör på, klassisk rockmusikal med några lustiga figurer, dans och sång. Skådespeleriet är tyvärr lite svagt, möjligen spökar premiärnerverna och kanske en kort repetitionstid.

Brolle Jr i huvudrollen lyckas trots de karaktäristiska glasögonen inte bli särskilt lik originalet. Men det spelar ingen roll, Brolles scennärvaro, naturligt skickliga sång och enorma spelglädje täcker upp mer än väl. han kan konsten att få liv på de gamla hitlåtarna som känns förvånansvärt fräscha i de här arrangemangen. Peggy Sue, That'll be the day, Well all right, Maybe baby och många fler passerar i korta versioner. Det ytterst kompetenta bandet gör att det blir rockfest från början till slut och på premiären var publiken nära extas på slutet.

Annars är föreställningen inte så märkvärdig i sig. Man får inte veta något nytt eller ingående om huvudpersonen - som hade den i rocksammanhang goda smaken att dö ung och vacker och därmed bli en av 50-talets slitstarka ikoner. Men lite mer hade det gärna kunnat vara från den turbulenta tiden.
man lyckas få med en del saker omkring;: samhällets omvandling från efterkrigstiden, den begynnande tonårsdominansen, rasismen (inte minst hur Holly och andra "lånar" från de svarta, även om han tycks ha tillhört de som ville lyfta fram även ursprungsartisterna), hur lätt det var att bli lurad av smarta affärsmän.
En trevlig kväll där den enkla men funktionella scenografin lyfter ytterligare. Fortfarande går det att imponeras också av mångsidigheten bland dagens unga artister.
Buddy Holly
Göta Lejon, Stockholm.
Regi: Pontus Ströbaek. Scenograf: Magnus Ahlström. Musikansvarig: Mats Deltin. I rollerna: Brolle Jr, Robert Carlsson, Anna Sise, Christina Lindgren, Putte Nelson, Jessica Stendahl, m fl.