Musikal med fin äventyrskänsla

Skönheten & Odjuret har sin grundhistoria djupt rotad i berättartraditionen och en sedermera tecknad saga som i Disneys händer vävde ihop alla de rätta ingredienserna och det trösterika budskapet att skönheten kommer inifrån. I den uppsättning som nu intagit Göta Lejon (efter att tidigare ha spelats på Göteborgsoperan) kommer den dock utifrån i form av schlagerdrottningen Charlotte Perrelli, som gör debut i musikalsammanhang.Skönhet i fångenskapFör dem som inte kommer ihåg ramhandlingen: en förbannelse uttalas över en prins och hans slott. Han förvandlas till ett vrålande odjur och måste lära sig att älska, och bli älskad tillbaka, innan det sista bladet faller från den förtrollade röda rosen.Målet för hans kärlek blir den vackra Belle, som byter plats med sin far som hamnat i fångenskap hos Odjuret. Men i faggorna lurar också den självgode, giftaslystne Gaston.Egentligen är det rosen och dess fallande kronblad som ska utgöra "klockan", historiens motor. Men förbannelsens hastande natur går om intet. I stället är det de olika sidokaraktärerna som tar hand om taktpinnen. De förtrollade föremålen i prinsen slott — klockan, ljusstaken, byrån, tekannan etc — och deras öde ges generöst med utrymme, och i synnerhet komiskt svängrum. Starkast lyser förstås Lumière (Ola Forssmed). En tacksam roll, men Forssmed gör med lika delar spastisk bravur som komisk tajming en utsökt insats. Låt vara att hans stämma är i vekaste laget.Känns lite tomtI stora delar av första akten varvas Charlotte Perrellis käckt kjol­snurrande sångnummer med ­Linus Wahlgrens självgode Gastons välkoreograferade ronder där ensemblen gör ett bra jobb (bland andra Jessica Hultberg från Uppsala som en av hans beundrarinnor).Föreställningen har tyvärr lite problem att gifta ihop de bullrande kavalkaderna med de stillsamma hjärteknipande scenerna. Det känns nästan lite tomt när Perrelli och Johanson ska uttrycka sin utsatthet och ensamhet. Perrelli sjunger förstås utmärkt, men får inte till den deklamerande kraften. Själva skådespeleriet lämnar också en del övrigt att önska. Fred Johanson har hunnit finslipa sin karaktär under tiden på Göte­borgs­operan och hans pondus är odiskutabel. Belle och odjuret blir ettomaka par, fast inte bara på det sätt som avses.Men inte ens det faktum att första akten är på tok för lång eller att en av slutscenerna — när ett danspar snurrar runt i en fontän — är malplacerad tar ned helhetsintrycket. När förtrollningen hävs känns det trots allt som om man varit med om ett litet äventyr.