Dans med ett ärende hör inte till det vanliga. I Ekmans triptych, som gästade Uppsala Stadsteater på tisdagskvällen, diskuteras förhållandet mellan underhållning och konst. Inte blir det förhållandet klarare trots vildsinta, originella och fantasifulla sätt att belysa frågeställningen. Men okej, att sätta igång tankar hos publiken är väl också en mening med åtminstone konst. Och bra konst är definitivt underhållande. Medan ekande tom och kommersiellt motiverad underhållning bara blir just ekande tom. Vilket visas och stryks under med tjocka, bjärta streck av Cullbergbaletten i en motsägelsefull argumentation. Deras föreställning är bitvis ganska underhållande.
Den blott 26-åriga koreografen Alexander Ekman hyllas som den moderna dansens mesta hopp just nu. Nog kör han en egen stil, ironisk, kryddad med humor och en mängd mångbottnade referenser i denna sin första helaftonsföreställning som han koreograferat för Cullbergbaletten. Han använder sig också av mycket text, bildprojektioner och ofta skrällig musik.
Dansen spelar tyvärr en undanskymd roll. Bara glimtvis står kompaniets tekniska skickligheter i fokus.
Dansarna inleder den tredelade föreställningen med en hysterisk överdos av populärkultur. Vi bombarderas av intryck och referenser, guidade av en kvinnlig dansare i dräkt och sylvassa klackar.
Stora scenen blir ett enda stort energifält med massdans likt indisk Bollywoodfilm som övergår i rap. En konferencier i vit frack anför truppen och skrattar allt mer monotont och ihåligt. Fondens vita fransdraperi bildar också filmduk för jättelika bild- och textprojektioner.
Underhållningsklichéerna staplas, dansarnas leenden blir allt stelare. Deras uttryck når kulmen när de marscherar ut bland publiken och ställer sig där med röda clownnäsor. I högtalarna hör vi vad som kan vara våra egna tankar, som ”hur länge ska de stå där?” vilka fantastiska dansare!” och ”jag förstår ingenting”.
Konst och underhållningsdiskussionen fortsätter ute i foajén i pausen. Några av dansarna rör sig i glasmontrar likt djur i bur, iakttagna av publiken. Utanför varje bur finns en skylt med basfakta om varje dansare, inklusive ”bäst-före-datum”. Dansaren beskrivs som en vara.
I ett hörn gör en av dem en direktrecension av sina tre kolleger, som mest verkar syssla med dansimprovisationer. Recensenten är försedd med en flugliknande ansiktsmask och svänger sig med pretentiösa ord. Dans som finkultur, övertolkad av ett insektsliknande monster. Aj då, är det så det känns?
Åter på stora scenen övergår stämningen till en krampaktig, naken och ångestfylld mardröm. Fragment från första delen återanvänds i ett oerhört långsamt tempo, till ilsket hamrande trummusik. Ironierna svärtas och blir allt mörkare. Mot slutet krälar en dansare, endast iförd en ansiktsmask, över hela stora scenen till smörschlagern Blue moon. Kvinnan i dräkten och de sylvassa klackarna undrar torrt ut mot publiken ”why not?”
Det har både varit svårt att fylla tomrummet efter familjen Cullberg Eks genialitet och att hitta förnyelse för detta fantastiska kompanis danskonst. Cullbergbaletten håller nu helt klart på att leta sig mot nya vägar. Denna gång ligger inte deras betoning på dans, snarare på performancekonst.
Själv lämnar jag föreställningen förbryllad, men definitivt klarvaken. Saknar dock dansen som kärnpunkt i detta myller av intryck, infall och slag åt alla möjliga håll. Och slutscenen ger inte riktigt den tyngd åt föreställningen för att diskussionen ska fördjupas och bära vidare.