Möte mellan teatervärldar

Ett bråddjup gapar mellan Ingmar Bergmans och Hilda Hellwigs teatervärldar. Han stod i en naturalistisk tradition, hon i ett experimenterande avantgarde, han höll konstellationer och scenerier i fast grepp innan skådespelarna ens kom in i bilden, hon arbetar i samma process som de. Bergman blottlade själslivets dolda rötter i barndom och svek, Hellwig låter stundom rollfigurerna explodera i bisarra uttryck på scenen.

Men just nu kan ett möte dem emellan studeras på en av småscenerna, Portscenen, på Det Kongelige Teaters luftigt vackra Skuespilhus som öppnar sig mot vattnet vid Sankt Annæ Plads. Hellwig tillhör den regissörselit som inbjudits att iscensätta de första produktionerna i det nyligen invigda huset.
Överraskande nog har man valt en instudering av Bergmans Höstsonaten - filmen från 1978 med Ingrid Bergman som konsertpianisten Charlotte och Liv Ullman och Lena Nyman som hennes döttrar Eva och Helena.

Videokameran är det instrument som i benådade ögonblick nu återupplivar Bergmanvärlden med dess behärskade borgerliga individer oförmögna att älska, trots ivriga försäkringar om motsatsen, och i detta fall också ståndscirkulation åt fel håll. Tammi Østs Eva, en journalist, blir i sin neurotiska konventionalism och kantighet en mer profilerad gestalt än hon blev i Ullmans tolkning av rollen i filmen.

Först presenterar Eva hela föreställningen för oss som en videofilm. Sedan springer hon runt med kameran både när modern anländer och senare i känsliga ögonblick. Så får det teater-på-teaterntema som så ofta utnyttjades av Bergman en modern motsvarighet. Kameran både blottlägger och distanserar, och framför allt avvärjer den sentimentalitet.

I en viktig scen mot slutet sträcker Eva sina armar uppåt längs den vita väggen när hon förtvivlat besvärjer den verklighet och uppriktighet som hon saknar - som om autenticiteten hade intagit Gud Faders plats. Eva ställer sådana krav på att älskas att hennes oförmåga att ta till sig den kärlek hon faktiskt möter blir total; sorgen över ett dött barn har låst henne i psykisk kramp.

Med hjälp av videokameran projiceras också aktörernas ansikten på väggarna och särskilt fascinerande är det att följa Ghita Nørbys (Charlotte) nyanserade minspel. Det är ingen diva eller grande dame vi möter, utan vid sin första entré liknar den kortklippta Charlotte i svart byxdräkt, släpande på sin koffert, en liten satt gubbe. Charlottes konflikt mellan konst och liv visar sig här vara högst fysisk och konkret.

Konsten har för henne inte bara varit karriär och självförverkligande utan också skapat ett behov att frigöra musikalisk kvalitet. Också hon söker kärlek, kärlek från de döttrar hon försummat. Draperad i röd aftonklänning eller grå nattdräkt rör sig Nørby med en självklarhet och behärskning som utstrålar dominans och kontrollbehov, men än mer välvilja. Det är hon som får våra sympatier.

Scenen är vit och sober; ibland öppnas väggen mot ett inre rum med en flygel eller en säng och ovanför finns ytterligare en spelplats varifrån aktörer kan beskåda skeendet nere på scenen. I Lars Egegaard Sørensens raffinerade ljusdesign belyses ytor i klara intensiva färger, ofta rött eller grönt.
De dödas närvaro framställs nästan skämtsamt av Hellwig. Hon låter Leonardo, Charlottes avlidne vän, som kanske också förvärrat Helenas spastiska sjukdom, dyka upp som en stum cellist, gestaltad av Anders Grøn.

Laura Drasbæk tolkar hjärtskärande den förkrympta Helena i rullstol och får sedan i några scener blomma ut som den vackra unga kvinna Helena en gång var, innan hon i ett epileptiskt anfall kryper ihop på golvet sedan modern rest. Søren Spanning som Evas make får oss i sin diskreta framtoning att förstå hur Eva kan känna sig oälskad också i sitt perfekta äktenskap.
Bergmans manus kan ibland te sig kufiskt med sin paradoxala blandning av närgången realism och märklig verklighetsfrånvändhet: kroniska spasmer på grund av chock, tvära stämningskast etcetera.

Konsten att sluta stycken ger här vika för melodramen. Charlotte reser, men Eva skriver ett brev, där hon visar att hon kommit till insikt, såväl om moderns kärlekslängtan som om sin egen låsning. Förmådde inte ens Bergman hålla 1970-talsterapierna på avstånd? Men tack vare iscensättningens inneboende rytm, optik och musikalitet förbleknar även denna invändning.
Iscensättningen vill mera vara en komposition i ljud och ljus än sätta generationsproblem under debatt. Rytmen understryks av det lysande spelet av en välregisserad ensemble med Ghita Nørby i spetsen.

Möte mellan teatervärldar

Lysande skådespel av en välregisserad ensemble med Ghita ­Nørby i spetsen, ­skriver Roland Lysell.

Lysande skådespel av en välregisserad ensemble med Ghita Nørby i spetsen, skriver Roland Lysell.