Spexen på Stockholms nation har en lång historia. Det sägs att världens allra första spex uruppfördes just där, skrivet av pseudonymen Appe-Appeani och med den långa, och får man väl säga tvehågsna, titeln: Rudolf eller Blodbadet på Sicilien eller Den stulna diamanten eller Hat utan kärlek. Så när nationen nu sätter upp sitt marsspex, Mysteriet på Tratteholm, har de en diger tradition att luta sig mot. Och leva upp till. Vilket man väl ändå får säga att de gör. Här levereras åtminstone allt det som man kan förvänta sig av ett spex: sång, dans, halvgaggiga ordvitsar och en stor dos studentikos stämning.
Historien som ramar in lustigheterna är i år en mordgåta i klassisk Cluedostil. Det handlar om en journalist som börjar luska i ett gammalt mordmysterium som utspelade sig på godset Tratteholm 1947. Givetvis är en greve, ett stort arv och en länge förlorad, men nu återvändande son, inblandad. När folk oväntat börjar trilla av pinn på gården blir alla, från tjänstefolk till grevinna, en misstänkt. Det är helt enkelt som det ska; klichéfyllt så det förslår.
Manuset hade dock mått bra av att yxas ner och tightas till. Det är svårt att hålla intresset uppe när man redan från början som publik förstått gåtans lösning. Vissa inkonsekvenser blir också lite svårsmälta. Exempelvis fanns det inte, vad jag vet, hippies på 40-talet. Var ens dess föregångare beatniken uppfunnen då? Annars är det självklart orättvist att bedöma en sån här föreställning som vore det en professionell sådan. Spexet lever istället på amatörens spelglädje och charm. Och det får man rikligt av på Stockholms nation, särskilt i de underhållande och välgjorda sång- och dansnumrena.
Slutligen en extra eloge till Nica Wachtmeister som gör ett mördande bra, allt annat än amatörmässigt, sångnummer. Henne har jag känslan av att vi kommer får se på betydligt större scener i framtiden. Hoppas bara hon tar sin talang på allvar. Spexets trånga scenkostym har hon i alla fall växt ur för länge sedan.