Moraldebatt inleder teaterhösten
Regissören Mikaela Ramels säkra spårsinne leder skådespelaren Bengt Nilsson rätt in i det mänskliga och moraliska moraset i Fången på Fyren på Uppsala stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Bengt Nilsson framstår i mycket som en absurd hjälte.
Foto: Markus Gårder
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Från början hade man försökt ligga lågt och inte låtsas om försummelserna. Efter Ahlmarks avslöjande förklarade man för honom det lämpliga i att ta tillbaka påståendena. Men uppgiftslämnaren framhärdade och därmed var processen i full gång. Det ena gav det andra. Kvällstidningarna hakade på och övrig press tillsammans med televisionen. På arbetsplatsen förändrades kamraternas attityder undan för undan. Lås byttes ut. Särskilda direktiv utfärdades. Så småningom hamnade Ahlmark i ett yrkesfack han saknade utbildning för, som reparatör på en kassunfyr utanför Ölands södra udde. Det var då han blev "fången på fyren". I det rättsliga efterspelet som fördes ända upp till Högsta domstolen vann dock den linje han företrätt från första början. Sjöfartsverket blev dömt att betala vad grundstötningen kostat rederiet och samhället.
För Anders Ahlmark själv var det dock en seger med många förbehåll. Och en dyrköpt sådan. Och frågan är om alltsammans var värt det mänskliga pris som han vid en sammanräkning av alla delposter fick betala. Det är om detta den här pjäsen handlar, när den skildrar förloppet i en tillbakablick, som inte minst lyfter fram den lilla människans plats i en samhällsordning där det är betydligt starkare krafter som styr. Fången på fyren har på så sätt blivit en pjäs både om hur ihåligt begreppet rättsstat kan vara och om vilken människosyn under sådana villkor som bestämmer frågorna om ont och gott, rätt eller fel. Och där ingår också en medieetisk diskussion med en syn på journalisterna som "de mest trolösa som finns". Över huvud taget uppmärksammar föreställningen all den cynism som alltmer kommit att ersätta empatin, vilken i stället blivit en bristvara i vår samtid.
Men allra mest handlar Malin Lagerlöfs pjäs om det mellanmänskliga spelet på en arbetsplats, där någon sticker ut från mängden och därmed upplevs både som ett hot och som ett störningsmoment, som det gäller att oskadliggöra. Det är också detta som regissören Mikaela Ramel så förtjänstfullt tagit vara på när hon låter det inre förloppet hos Bengt Nilsson, i rollen som Anders Ahlmark, avgöra skeendet. Och det som utmärker Nilssons gestaltning av huvudpersonen är i hög grad den kombination av ironi och behärskad vrede med vilken han försöker skydda sig mot omgivningen i den nedbrytningsprocess som pågår. Samtidigt som Nilsson värjer sig genom att visa sig osårbar utåt, blir den inre tilltagande svärtan alltmer uppenbar.
Vad det är frågan om är en människa, som förutom frågorna om skuld och de forna vännernas svek, kämpar mot sitt eget självtvivel och en alltmer vacklande jagstyrka i en undan för undan alltmer pressad situation. I det mänskliga och moraliska moraset blir han närmast en absurd hjälte, en i raden av många i nutida dramatik. Visserligen har det gått några år sedan grundstötningen och även domstolsprövningarna efteråt. Men Mikaela Ramel spårsinne har lett henne till det tidlösa i pjäsen. Och med säker blick för vilka mekanismer som bestämmer i känslolivets marginaler, ser Bengt Nilsson till att detta hittar ett fäste också i vår eget pågående här och nu.
Fången på fyren
Uppsala stadsteater, scenen Salongen
Manus: Malin Lagerlöf. Regi: Mikaela Ramel. Skådespelare: Bengt Nilsson.
Uppsala stadsteater, scenen Salongen
Manus: Malin Lagerlöf. Regi: Mikaela Ramel. Skådespelare: Bengt Nilsson.