Många minns nog den omfattande rapporteringen om hur den unga österrikiskan Natascha Kampusch lyckades rymma från sin fångenskap 2006. Hon hade åtta år tidigare, som tioåring, kidnappats av Wolfgang Priklopil, som några timmar efter rymningen tog sitt liv.
Historien fascinerade mig och verkar även ha drabbat författaren Ulrika Kärnborg som nu skrivit sin debutpjäs om Kampuschs liv strax efter rymningen. Det är dock ingen dokumentär utan snarare en fantasi i gränslandet mellan fiktion och verklighet, där Kärnborg låtit sig inspireras av den verkliga händelsen.
För vem är Kampusch nu och vad händer med en människa som frihetsberövats under så lång tid? Svaret är inte okomplicerat. Och det framträder med tydlighet i Liv Mjönes obstinata gestaltning. Hon som vägrar vara ett offer, tar kommandot över situationen och som i likhet med norrmalmstorgsdramat också fäst sig vid sin plågoande. Något som omgivningen, såsom föräldrar och psykologer, vägrar förlika sig med.
Visst, men vad vill Kärnborg egentligen säga? Att allt inte är som det synes vara och att det som är för jobbigt tenderar vi att sopa under mattan. Eller ännu hellre begrava i den källare där Kampusch hölls fånge.
Pjäsen tuggar och idisslar. Monologerna avlöser varandra. Det blir monotont och klaustrofobiskt. Pjäsen saknar såväl tempo som framåtriktning och blir mest ett slags tillstånd ner i helvetesskapet, i den lilla källarhålan. Som om Kampusch aldrig kom upp därifrån. Det kanske är Kärnborgs intention, men knappast något som kan kallas stor dramatik.
Tyvärr lyckas vare sig författaren, regissören eller ensemblen förvalta detta intressanta ämne. Det enda som till fullo fungerar är Sören Brunes innovativa scenografi, en lekmatta över scengolvet och en svart kista som slutligen sänks ner och täcks över som om den aldrig funnits där. Det är vackert så. Och befriande.