Modig och kroppslig Lotti Törnros
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Samtidigt bidrar trådsmala ideal unga flickor sjuka med ätstörningar och kroppshat.
Lotti Törnros turnerar med en teaterföreställning som handlar om detta. Man skulle kunna hävda att det väl inte är så originellt att angripa dagens kroppsfixerade samhälle.
Det speciella är att Lotti Törnros tar ett modigt steg och spelar ut sin egen kropp i föreställningen. Lotti är jättetjock - hon väger 103 kilo och har ett kroppsmasseindex som troligen skulle få hennes husläkare att slita sitt hår.
Med en glipa mellan tröjan och byxorna visar hon sin tjocka mage, och hon dansar på scenen så att fläsket dallrar. Det dröjer ett bra tag innan publiken vågar skratta.
I enmansföreställningen Mitt liv som tjock får vi följa Lotti från uppväxten i Malmö med moderns återkommande klagovisar, via tonårens festande, depressioner, pojkvänner och sexuella erfarenheter.
Lottis känslor gör tvära kast. Hon pendlar mellan att vara den nöjda tjockisen och ett utanförskap med starka skamkänslor.
Framställningen känns personlig och äkta, ämnet är livsviktigt, men det är ojämnt som teaterupplevelse.
Länge känner jag medlidande, när jag helst skulle bli förbannad på idiotiska normer. Men ibland bränner det till som när den fulla tonåringen står där ensam på discot och ber om att bli älskad. Eller när Lotti tar av sig tröjan och visar sin svällande buk och säger "jag är sexig, jag är snygg". Då blir en del av grabbarna från Rosendalsgymnasiet i publiken så provocerade att de fnissar generat.
Senare delen av föreställningen går över i en mer analyserande monolog framför scenens kylskåp och skyltdockor. Vad är vackert? Vad är normen?
Lotti är en proteströrelse värd att lyssna på.