Modernt, tidlöst och vackert

Efter inte mindre än 27 års frånvaro på Stockholmsoperan återkom så Wagners Tristan och Isolde på repertoaren. År 1977 var det Berislav Klobucar som dirigerade Göran Genteles och Carl Johan Ströms psykologiskt fokuserade och sceniskt avskalade uppsättning med Birgit Nilsson och Helge Brilioth i huvudrollerna. Att det sedan dess funnits en uppdämd längtan efter detta stora Wagnerdramas romantiska och musikaliska non plus ultra var inte att ta miste på — ovationerna och stämningen efter lördagens premiär kändes även den som en bekräftande återanknytning till det musikaliskt opulenta 1970-talet.Att tala om en definitiv nytändning för Kungliga Operans stolta traditioner på Wagnersidan må vara för tidigt, men man anar ändå att den negativa spiralen nu har stäckts. Auspicierna är därmed goda inför nästa eldprov, den stundande nya Nibelungenringen.1970-tal präglar dock inte den aktuella uppsättningen, signerad Hans-Peter Lehmann, Olaf Zombeck och Linus Fellbom, ett triumvirat som skapat en helgjuten föreställning som känns både modern, tidlös, vacker och psykologiskt inträngande. I Wagners version av Tristansagan händer inte särskilt mycket på det yttre planet, vilket gör operan till en av de svårare att sceniskt gestalta: kulisser och rekvisita spelar en marginell roll och kan i olyckliga fall snarare avleda uppmärksamheten från handlingen.Språk och tankeInte utan skäl blev Tristan det verk med vilket Wieland Wagner i Bayreuth en gång satte nya förtecken för internationell operaregi. Det skildrade dramat är nästan alltigenom ett inre, psykologiskt sådant, den yttre "handlingen" begränsar sig till ett antal tillspetsade situationer som leder till förändrade psykologiska förskjutningar och stämningslägen.Faktum är att man varje gång blir lika förvånad över hur en så pass enkel handling kan berättas så långsamt under så lång tid som (visserligen inklusive två pauser) närmare fem timmar — lika märkligt är att upplevelsen av dessa timmar heller inte går att mäta med vår vanliga kronometer.Förklaringen är naturligtvis att Wagner pejlar själsdjupen inte bara med sin synnerligen raffinerade musik utan också med ett ordsvall som tyskarna stundom kallar "uferlos", dvs något som saknar landkänning. De inträngande, självbespeglande monologerna såväl som de filosofiska dialogerna inte minst under den erotiskt laddade kärleksduetten utnyttjar ett språk som sällsynt väl belyser Wittgensteins tes om hur språk och tanke är oupplösligt förbundna.Att gestalta Tristan på annat språk än tyska är omöjligt, varje "översättning" decimeras av någon form av förlorad dimension. Dubbeltydningar, rim, allusioner och ordsammansättningar är kongeniala med verket.När nu operan följdriktigt sjungs på tyska är det naturligtvis ändå en nödvändighet att också presentera en svensk text, numera på textmaskin parallellt med framförandet. Lasse Zilliacus har skickligt på det begränsade utrymme som står till förfogande kondenserat texten. Dilemmat är olösligt: onekligen nödvändigt, men samtidigt en distraktion, ett avledande av uppmärksamheten från scenen som alltför lätt föranleder ett ofrivilligt jämförande med originalet. Ett beaktansvärt sisyfosarbete har nu ändå gjorts som förmodligen definitivt sätter Wilhelm Peterson-Bergers översättning från den svenska Tristanpremiären 1909 en smula "ur spel".Känslans spegelSceniskt är Zombecks och Fellboms lösningar ofta bedövande vackra och bygger i hög grad på ljus och färgspel som känslans spegel. Ett tidlöst scenrum har skapats med stilmedel från olika epoker: en återkommande konstruktion är ett metalliskt, rudimentärt futuristiskt skeppsdäck med ett slags bogvisir som dramatiskt effektfullt kan lyftas och sänkas. Formen återkommer som ett suggestivt avgränsande tak och som ett slags stegformade spillror i tredje aktens förtätat ödsliga landskap. Mot slutet skapas en pyramidformad struktur som kan påminna om den egyptiska tankevärldens transcendentala föreställningsvärld.Andra akten utspelas mot en fond av vad som ser ut som en skog av lodräta fiberoptiska kablar: både skyddande och lätt genomträngliga. Dräkterna anspelar på traditionella sentida Wagnerkostymer med långa rockar och dräkter av obestämbart medeltidssnitt liksom lätt stiliserade soldatuniformer. Vapenskramlet är tämligen diskret utom i den oväntat dramatiska slutstriden i tredje akten.Ljus och ordTristandramat präglas ju mycket av distinktionen mellan dag och natt — natten är mötets och den förbjudna kärlekens, dagen medför avslöjande och död. Betydelsefulla är därför färgernas skiftningar som lika omärkligt som inkännande följer det psykologiska spelet: mycket blått och grönt, men också rött, orange och inte minst nyanser av grått. Existentiella frågor projicerade som ljus blir ibland mera träffande än aldrig så många ord.Hans-Peter Lehmann utgår från Wagners vad han kallar "känslornas partitur" i något som tycks kongenial samstämmighet med scenlösningarna. Nog märks Lehmanns bakgrund som assistent till Wieland Wagner på 1960-talet, men regin känns samtidigt mycket tidsnära och avsevärt mera konkret än dennes symbolmättade analytiska hållning.Trovärdig och stolt IsoldeSuggestivt och känsligt gestaltas de starka känslorna och de psykologiska höjdpunkterna: mötet, den centrala scenen med den kärleksdryck Tristan och Isolde båda dricker i tron att den är en dödsdryck, den erotiska föreningen, sveket mot kungen. Inte minst fäster Lehmann vikt vid de inbördes relationerna mellan Tristan, Melot, Marke och Kurwenal med en rad poänger i personregin. Efter ett flertal uppsättningar där kärleksparet står på var sin sida av scenen under den musikaliskt så explicita kärleksakten känns det också befriande att de nu faktiskt också, om än klädsamt sedesamt, famnar varandra.Föreställningen är i hög grad Nina Stemmes. Med stark närvaro och koncentration i rösten gestaltar hon en trovärdig och stolt Isolde som nog samtidigt bekräftar hennes internationella genombrott i rollen. Tristan påminner i Wolfgang Millgramms övertygande ge-stalt om Wolfgang Windgassens vokala slitvarg, pålitlig i uttrycket men också en smula anonym. Martina Dikes Bran-gäne förtjänar lovord för sin fint balanserade gestaltning av denna sammansatta roll, likaså Lennart Forsén som Kung Marke och Gunnar Lundberg som Tristans förtrogne Kurwenal för försöken att individualisera dessa lika viktiga som trots allt mindre intressanta figurer.Hovkapellet hade en stor, välspelad och klangligt briljant kväll under hovkapellmästaren Leif Segerstam. Tristanpartituret är förvisso liksom texten "uferlos", men den helhet som nu presenterades var gediget förtöjd i smäktande sinnliga stråkstämmor och precist artikulerade blåsarinsater.