Bakom Folkoperans affischbild, där 200-årsjubilerande Richard Wagner iförts flytväst och operan Den flygande holländaren begåvats med den fyndiga undertiteln ”I sjönöd och lust”, döljer sig en uppfriskande, lätt queeranstruken och verklighetsanpassad tolkning av operarevolutionärens första riktiga musikdrama. Ett verk med en handling som annars kan framstå som patriarkaliskt antikverad, sina poetiska kvaliteter till trots. Hos operadebuterande regissören Melanie Mederlind står därför Senta i centrum som en stark kvinna som med stor integritet själv väljer sitt öde – att hon skulle offra sitt liv för att frälsa holländaren från förbannelsen är inte trovärdigt i en feministiskt justerad världsbild. Uppsättningen andas enkelhet och nytänkande utan att bli pretentiös i sitt ifrågasättande.
Senta är också modern i sin omvärldsanalys och inser att miljöförstöringen hotar vår framtid mer än holländarens villkorade kärlekslängtan. Följaktligen är det inte sjöfararens porträtt hon sett i drömmen och fascinerats av utan den oljeindränkta svan hon intill besatthet styrs av och tidigt dokumenterar. Även om modifikationer av detta slag sällan kan göras skarvfria blir Mederlinds läsning övertygande och leder till en oväntad men smått genial upplösning.
Sceniskt präglas föreställningen av en enkel scenografi av staplade lastpallar och stämningsskapande ljusregi. Mycket projiceras, i första akten även en rad nyckelord som ett elegant alternativ till gängse textmaskiner. Distanserande är också improvisatoriska infall, det demonstrativa bruket av klapprande diaprojektorer och andra oblyga teknikaliteter. För att inte tala om musiken, som Folkoperan denna gång låtit arrangera för tre flyglar med visst elektroakustiskt djupunderstöd vid handlingens kritiska lägen. Man kan bara konstatera att arrangemanget lyfter sig betydligt över ett sedvanligt klaverutdrag, så varför inte? När det dessutom framförs med sådan frenesi och musikalitet som nu av Bo Wannefors, Henrik Löwenmark och Johan Ullén lägger man alla eljest rimliga reservationer åt sidan.
Susanna Levonen dominerar starkt både med sina vokala kvaliteter och med sin gestaltning av den här komplexa Senta. Både Kosma Rauner som Holländaren och Mattias Milder som Sentas far har svårare att fördjupa sina plattare karaktärer, sjunger bra men är intill förväxling lika. Matilda Paulsson gör en ovanligt kavat Mary och får liksom i synnerhet Mats Carlsson som Erik en mer än vanligt framhävd roll.
En särskild eloge förtjänar det okonventionella programhäftet, lika fyndigt som affischbilden.