Modern vilsenhet möter klassiskt arv

Första sekundsnabba scenbilden är Maria Bonnevies Hedda Gabler i en glasbur. Resten av scenen är i mörker och det dånar av tunga beats från modern dansmusik. Hennes ansikte är ett ordlöst skri, som från en tavla av Ibsens samtida, Edvard Munch.

Regissören Eva Dahlman målar sedan med tydliga och snabba streck dramats handling, utan att göra så djupa psykologiska dykningar. Det är inte direkt engagerande, men hela tiden spelas ändå med en elektrisk laddning. Här sker det som sker, nästan kliniskt, med minimala undertexter.

Fast de finns och har ofta erotisk laddning. Hedda Gablers man, Christopher Wagelins Jörgen Tesman, är mest fryntlig och förnöjsam, i synnerhet är han nöjd med att hans fru verkar öka i vikt. Vilket han säger flera gånger, fullkomligt okänslig för hennes vanmäktiga vrål. Peter Anderssons lismande advokat Brack och den försupne forskarkonkurrenten till Jörgen, Peter Engmans Eilert Lövborg, åtrår Hedda Gabler. Och de fastnar i närkontakt med henne, sugs intill som flugor kring en nattlampa. Hon är tilldragande, något hon själv tar för givet, leds av.

Den vackra generalsdottern Hedda Gabler har haft många beundrare, men har gift sig med den stillsamme akademiska forskaren Jörgen, förmodligen därför att han kan bli professor en dag. Hon har smitt en rustning av ytliga ambitioner och är bokstavligen klädd i en stelnad torso ovanpå en behagsjuk turnyr på kjolbaken. I ett halvår har hon varit gift och hon har så tråkigt, vet inte riktigt var hon ska göra av sig. Men de tjatiga förväntningarna på graviditet från Jörgens faster, beskäftigt spelad av Lotta Tejle, kan hon vara utan.

Maria Bonnevies Hedda är ett nyckfullt och frustrerat nervknippe. Mindre ett offer, mer en kvarglömd relik från en svunnen tid som har svårt att hitta en plats i tillvaron. Hon manipulerar och intrigerar, men det leder inte dit hon tänkt. Frustrationen ökar och hon blir allt mer ensam i en händelseutveckling som hon faktiskt aldrig haft kontroll över. Hennes privatfeministiska kamp är förutbestämd att gå i kvav, kanske just för att den är så centrerad på att förbättra enbart för henne själv.

Den enda innerliga kontakten bland dramats människor uppstår mellan fru Elvsted, spelad av Sofia Pekkari, och Jörgen. De förlorar sig i en arbetsuppgift större än de själva och i den gemenskapen finns ingen plats för Hedda.

Dramatens scen är möblerad med stora hallonröda plyschsoffor. De är placerade som om de stod i en vänthall hela föreställningen igenom. Det är förmodligen svårt att idka något slags sällskapsliv i dem, men man kan ju sitta vackert där i väntan på döden, i ett scenografiskt genigrepp väl överensstämmande med pjästolkningen.

Föreställningen går i turbofart. Den klockar in på under två timmar, inklusive paus. Denna 1800-talsklassiker har anpassats till vår upphetsade och kortfattade tid. Replikerna känns avskalade och reducerade till twittermeddelanden med bara kärnan av innehållet kvar. Det som kanske är mest Ibsenskt, de psykologiska djuplodningarna i människors bevekelsegrunder, är förminskade. Men de ödesdigra pistolerna i sitt skrin som Hedda Gabler ärvt, de är kvar, denna sinnebild av hur en kvinna kan förvalta ett arv från en far. Och hur fel det kan gå när hon försöker ropa i ett tomrum där ingen lyssnar på riktigt.