När Carmen, världens kanske mest spelade opera, på Stockholmsoperan nu gavs för 1?450:e (!) gången sedan den svenska premiären 1878 inser man att det handlar om ett verk som både tål och kräver förnyelse, inte minst mot bakgrund av Operans nuvarande inte alltför offensiva repertoarpolitik. Det är också den uttalade målsättningen för det franska teamet Boussard- Lemaire-Bringuier som i lördags presenterade sin emotsedda version av Bizets mästerverk. Uppsättningen ersätter den närmast föregående från 1999 signerad Ann-Margret Pettersson; tre år tidigare presenterade även Folkoperan Staffan Valdemar Holms mera excentriska men djärvt utmanande tolkning.
Kungliga Operan får därmed en kontinental, intellektuellt präglad inympning från tonsättarens hemland med viss inriktning på det experimentella. Opéra-comiquens ursprungliga talade dialog har i stort sett eliminerats i syfte att skärpa dramats fokus som denna gång kanske inte så mycket ligger på annars ofta understrukna speglingar av könskamp eller exotism som på frihetens generella villkor och dess relation till våldet. Även om den saknade dialogen ibland gör att scenerna får karaktär av fristående tablåer, därtill avgränsade av återkommande ridåfall, har resultatet blivit en psykologiskt rik och drabbande föreställning med många undertexter i samspelet, en tolkning som kanske inte är helt lätt att genast ta till sig men som säkerligen vinner i längden.
Scenografin är liksom rekvisitan enkel, närmast spartanskt neutral. Ingen uttalat spansk kolorit, inget lättköpt tjurfäktningsscenario. Med Zana Bosnjaks både vackra och funktionella kostymer koncentreras uppmärksamheten än tydligare på gestalterna, deras fysiska närvaro och samspel.
Genomgående kringgärdad av tre höga väggar med regelbundet placerade nischer är scenen flexibel och fungerar, lätt justerad, lika bra för de olika spelplatserna. Väggarna stänger in, men mot dem kan man också ta spjärn och uttrycka förtvivlan eller mobilisera raseri. Bland luckor och i fönsteröppningar kan aktörerna ibland vara i högsta grad deltagande, i andra fall iakttagande som i det grekiska dramat.
Hans-Åke Sjöquists följsamma ljusregi understryker känslor och stämningar, ibland används projektioner. En suggestivt filmad toreador ger dova associationer åt flera håll, medan själva tjurfäktningen äger rum i direktsänd tv ? vi befinner oss uppenbarligen i nutid. När Don José dödar Carmen samtidigt som Escamillo fäller tjuren skrivs för alla ett nytt kapitel. Steget känns mycket långt från inledningens loja torgscen till slutets nattsvarta ridå.
I sin uppsättning lyckas Boussard hitta sensualismen och uttrycka det fysiska inom en i övrigt intellektuellt preciserad ram, om man så vill i en möjligen typiskt fransk eller mera kontinental balans mellan känsla och förnuft. Den erotiska spänningen vibrerar mellan Carmen, sjungen av en hängiven, stark och vokalt glänsande Katarina Dalayman, och Don José i Michael Weinius gripande och inte mindre övertygande inkarnation. Ändå blir deras utspel tidlöst och allmängiltigt, den exotiska tobaksflickan Carmens frihetsbehov såväl som soldatens desperata instängdhet och tvång.
Emma Vetter gestaltar med sin varma sopran med små raffinerade medel Carmens trygga motpol Micaëla medan toreadoren Escamillo ges både vokal briljans, scenisk pondus och en distanserande självsäkerhet av David Bizic. Vivianne Holmberg gör en minst sagt vital Frasquita, träffsäkert sekonderad av Katarina Giotas Mercédès. Michael Schmiedberger axlar med bravur den otacksammare rollen som Zuniga, Carmens tillfällige uppvaktare.
Uppsättningen har vuxit fram i nära samarbete mellan Vincent Boussard och den unge dirigenten Lionel Bringuier som nu med flexibla tempi och stor frenesi sporrade även Hovkapellet till en storartad premiärkväll. Dubbla sångarlag motiverar ännu en konfrontation med denna utmanande iscensättning.