Två män i frack och vita tygskor kommer gående längs gågatan, bärande på en hoprullad matta. I hörnet till St Persgatan gör de en tvär böj in mot galleriabyggnaden och börjar bestämt rulla ut sin last på et hårda underlaget.
Inte är mattan stor. Faktiskt är den mindre än exempelvis en boxningsring och kanske en tiondel av en cirkusmanege. En kvinna vid glasserveringen intill börjar hojta ”hallå, hallå” till dansarna, som anammar temat och säger ”hallå, hallå” till varandra medan de prövar mattans möjligheter lite lätt. När kontrabasisten Magnus Peterson kliver ombord på den optiskt mönstrade, svart-vita mattan med sitt instrument blir det faktiskt inte mycket kvar av ytan för dansarna Pontus Eklund och Michael Brask att röra sig på.
Så de satsar på närkamp, en sorts smidig kraftmätning som är allt annat än våldsam. I virvlande cirklar och med en myckenhet av närkontakt rör de sig runt varandra. Mjukt och med ett och annat lyft invävt i rörelsemönstren håller de sig på mattan, inom dess gränser.
Viktlöshet kan faktiskt gestaltas även på små ytor, det bli vi i publiken på gågatan varse. Och modern dans kan nästan se ut hur som helst. Här varvas headspins värdiga streetdansare med balettlyft från vilken romantisk pas des deux som helst ur det klassiska balettarvet.
Mest är det vackert, men rörelsespråket har också en sorts underfundig komik. Frackjackorna träs av och Pontus Eklund befrias dessutom från sin ena sko.
Så har ungefär tolv minuter förflutit och Michael Brask kliver av mattan och försöker se ut som att han bara är en av dem som bara går förbi. Trion möts av lite förvirrade applåder från dem som hunnit stanna till under den korta stunden. Den har givit mersmak, men trion drar vidare mot ytterligare två spelplatser denna soliga och helt vanliga tisdag.