Den väldigt unga publiken, från 18 månader till cirka fem år, som samlas på Gottsunda dans och teater är på varierande humör. Ett par av de allra yngsta, vill inte sluta gråta när föreställningen inleds med mjukt plingande musik och en pedagog får lämna salongen med dem. De barn som är kvar fängslas av former och färger, av de båda dansarna Ege Özdogans och Sofia Gabrielssons vackra och lekfulla rörelser. Inledningsvis är dansarna mycket nere på golvet och använder sig av en gigantisk kofta för att gestalta värme och gemenskap. Man kan ju krypa in i varsin ärm om man är två!
En liten kille vaggar med i musiken som för tillfället är av slavisk karaktär, spelad på dragspel medan dansarna klär en rullväska med vad de hittat inuti den. När en filmsnutt med ett barn projiceras på den stora koftan på en galge, naglas alla små ögon fast vid detta. Det är ett barn på filmen. Och en röst i högtalaren som pratar om dem som åker över haven.
"Varför gråter de?" frågar rösten som fortsätter: "det är för att tvätta ögonen så att man ser klarare sedan".
Den lilla poetiska och verbala pärlan fångar fint essensen i föreställningen. Vemodig rörelse och hoppfulla danssteg möts i en trösterik smekning från scenen.
Gissningsvis kommer barnen och deras pedagoger att prata om saknad och längtan när de kommer tillbaka till sina förskolor.
De kommer nog att dansa också, föreställningen avslutas med en kort workshop där alla som vill får vara med. Ett glimrande första möte med danskonst.