För många är Göran Engmans årliga julshow en viktig tradition dagarna före jul. I år har föreställningarna flyttat från sitt tidigare hem på Stadsteatern till Konserthuset, och på måndagskvällen ägde den första av två rum.
Huvudgäst denna gång var Kent Wennman som liksom Engman är Elviskännare av stora mått. De har båda genom tidigare shower i olika sammanhang visat fingertoppskänsla när det gäller att lyfta fram mindre uppmärksammade pärlor ur Elvis stora sångskatt. Så blev fallet även denna gång. Första halvan av föreställningen följde helt denna ådra med en smakfull kombination av hits som In the ghetto och inte lika sönderspelade låtar som I believe och I want to be free. Göran Engmans croonerstämma passar särskilt bra för de mjukare, lite mer nostalgiska Elvislåtarna som han framförde med övertygelse och stark inlevelse.
Showaspekten av föreställningens första halva var det lite si och så med. I varsitt hörn av scenen stod två silvervita plastgranar, bakom musikerna var dekoren helt svart och belysningen av det mer statiska slaget. Men framför allt var mellansnacket fumligt, trevande och nervöst, vilket kändes märkligt för att komma från två sådana karismatiska personligheter som Engman och Wennman. Det gav intrycket att måndagskvällens föreställning var mer som ett genrep inför tisdagen.
Efter paus fick duon och deras musiker förstärkning på scen i form av Afro Choir, dansare från Uppsala Dansakademi, en saxofonist och en stråktrio. En av kvällens största höjdpunkter blev en oväntad version av Christmas canon, framförd med själfull inlevelse av en ung sångsolist vid namn Olga till ackompanjemang av piano, stråkar och kör. Det blev en minst sagt mäktig musikupplevelse och publiken på tisdagens föreställning har verkligen något att se fram emot.
Med kör, dansare och ytterligare musiker skiftade föreställningen riktning under den andra halvan. Material från Elvis skivor med gospelsånger hamnade i fokus, uppblandat med de odödliga julklassikerna Holy night och Ave Maria. Dessa sånger slutar aldrig att beröra lyssnare, men de ställer också stora krav på de som framför dem och denna kväll lyfte de aldrig riktigt.
Betydligt bättre blev det när Engman och Wennman tog sig an Kris Kristofferssons For the good times, som Elvis tolkade på en av sina senare skivor. Den vemodiga känslan passade de båda Elviskonnässörerna och här visade de fullt ut vad de är kapabla till.