Mild föreställning om utanförskapet
En text om ensamheten, mörkret och utanförskapet har blivit en mild föreställning, skriver Astrid Claeson.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hopkrupen med stripigt hår yrar han omkring i obeskrivlig fysisk gestalt. Omöjlig att komma ifrån när man en gång träffat honom. Tolkningen understryks av den sexualitet, och homosexualitet som hela tiden präglar föreställningen.
Det kan också vara så att han bara är en tjuv, en bland andra som lever vid den västra kajen utanför en storstad, där de en gång borgerliga, trygga husen är trasiga och inget vatten finns i kranen. I utanförskapet. Fattigdomen och förnedringen.
Till kajen kommer den rike Maurice (Ulf Brunnberg, som det är riktigt roligt att se i ett sådant här sammanhang - glöm Vanheden), körd i sin Jaguar av Monique (Lena Nilsson). Han har beslutat att dränka sig eftersom han förskingrat pengar. Men för att finna den plats där självmordet ska begås måste han ta hjälp av dem som lever där.
Bland containrar, trasiga fönster och med det mörka rummet bakom en transparent fond utspelar sig så en text om ensamhet.
Åsa Kalmèrs och Ann Bonander-Loofts scenografi påminner om mardrömmens smuts och instängdhet.
Det understryks av Erik Berglunds ljus som skapar skuggor och lyser upp som en blixt. Lägger man till Niklas Brommares musik är mardrömmen komplett. Men Västra kajen är främst text. I Katarina Frostensons översättning är den dessutom magnifik. Den är malande och motsägelsefull. Med språkliga finurligheter och vändningar. Och den är läskig, precis som pjäsen.
Den som verkligen briljerar med texten är Tobias Hjelm som på Stockholms stadsteater åter bevisar att han tillhör Sveriges toppskikt av skådespelare.
Hans Charles, på rullskridskor, är den som verkligen vill ha Maurices liv. Som hjälper honom att finna platsen för det kommande självmordsförsöket. Mot allt Maurice äger i form av kreditkort, manschettknappar och Rolexklocka. Och bilnycklar. För har man en gång hamnat på den västra kajen kommer man inte därifrån. Inte heller Charles kommer undan.
Så, texten är fantastisk, pjäsen är på många sätt märklig och samtidigt ohyggligt enkel, och på Stadsteatern i Åsa Kalmers regi blir den vacker. Men lite väl polerad.
Det är som om man inte tagit risken att gå hela vägen ut i texten, ut i ensamheten och mörkret. Mildheten på Klarascenen gör att jag saknar smockan som anas i första akten, men aldrig drämmer till.