Vill man vara riktigt elak så skulle man kunna kalla gårdagens imitationskavalkad för en enda lång orgie i gammal skåpmat. En stor del av showen bestod nämligen av tv-klipp från förr, flitigt repriserade arkivklassiker från en tid då Bosse Parnevik var den fullständigt dominerande härmapan i landet.
Att kritisera honom för att bara förlita sig på gamla meriter känns emellertid ganska poänglöst. Han är 72 år, gudbevars, och om det är något man unnar en så erfaren och välmeriterad showman så är det väl att få ge publiken en sista tack- och avskedsföreställning.
Merparten av åhörarna hade minst ett par silverstänk i håret och de tillhörde den generation som faktiskt vet vilka Egon Kjerrman, Gunnar Hedlund och Sten Broman var. En grundläggande kännedom om svensk politiker- och kändishistoria var fullständigt nödvändig för att man skulle uppskatta underhållningen över huvud taget.
Mindes man väl sin Gunnar Sträng, Tage Erlander, Jarl Kulle och alla andra 1900-talsprofiler så var också gårdagens show en resa till en svunnen och på många sätt enklare tid då offentlighetens personlighetsgalleri var betydligt färgstarkare än dagens, strömlinjeformat Reinfeldtmässiga.
Att Bosse Parnevik, eller ”Jesper Parneviks farsa” som många yngre kallar honom, fortfarande kan sina gamla gubbar rådde det inte heller någon tvekan om. Olof Palmes pressade röst fanns fortfarande kvar i hans strupe, liksom Anders Gernandts och Ingmar Bergmans.
När Parnevik väl ger denna show för sista gången så tror jag också att han tar med sig flera av dessa röster in i den eviga tystnaden.
Det är andra tider nu, andra personligheter som dominerar och flera yngre imitatörer har sedan länge sprungit förbi Bosse Parnevik i både skicklighet och energi.
Det hindrar honom emellertid inte från att för evigt ha skrivit in sig i humorhistoriens annaler som en av de första och största i sitt skrå.
Publikens kärlek gick inte heller att ta miste på i går och efteråt ville de flesta säga samma sak:
Tack Bosse, för allt!