Lilla scenen på Uppsala stadsteater har tillfälligt gjorts om till något som liknar en tågstation. Publiken sitter på var sin sida om den perrong där regissören Dennis Sandin valt att låta sin uppsättning av Tjechovs Tre systrar utspela sig. En perrong varifrån tåget till Moskva - staden som de tre på landsbygden strandsatta systrarna ständigt längtar till - aldrig avgår. Ovanför alltihop mäter stationsklockan tiden, som likt vattnet som faller över skådespelarna i sista akten obönhörligt rinner i väg.
Att försätta Tjechovs drama, eller komedi som han själv föredrog att kalla det, till denna gråa tågstation är ett lika enkelt som lyckat drag. Detta är ju en text om väntan - på att den nya tiden ska komma, det verkliga livet börja. Sandin har förvisso gjort en väldigt texttrogen tolkning av pjäsen, men genom att försätta den till denna neutrala spelplats ändå lyckats ta av Tjechovs text dess sekelskifteskostym och i stället klä den i en mer tidlös dräkt. Här är Tjechov också frigjord ur den realistiska tvångströja som han länge satt fast i, men som det kanske snarare var Stanislavskijs tidiga uppsättningar än Tjechov själv som var orsaken till.
I uppsättningen på Uppsala stadsteater blir det i stället tydligt hur Tjechovs ambitioner inte endast handlade om realism, utan hur hans pjäser också pekade framåt mot Becketts absurdism. Och kanske rent av också till dagens Lars Norén. Se till exempel den fantastiska 3.31.93 som just nu spelas på Stockholms stadsteater. Är det inte en fragmentiserad Tjechov för vår tid? Att Stine Martinsen placerat ett halvvisset träd i sin scenografi kan möjligtvis ses som en direkt referens till det döda trädet i I väntan på Godot och stärker i så fall känslan av att det främst är i ett beckettskt ljus man bör se den här föreställningen. Och Tjechovs lite riktningslösa dialoger måste ju nödvändigtvis inte tolkas som en strävan efter realism, utan kan lika gärna ses som ett sätt att blottlägga vardagspratets absurdism och de existentiella avgrunder det rymmer.
I stadsteaterns uppsättning gestaltar en genomgående stark ensemble denna meningslöshetens absurda komik, men också dess avgrundsdjupa tragik. Föreställningen bärs av en rad starka skådespelarinsatser, där det främst är några av de mindre rollerna som förblir de mest minnesvärda: Fredrik Gunnarsons lite lätt stiliserat gestaltade och filosoferande Versjinin, Henrik Johanssons rörande roliga Andrej, Katharina Cohens småpsykotiska småbarnsmamma Natalia. Av de tre systrarna är kanske Masjas roll den tacksammaste. Julia Marko Nord gör hennes gradvisa sammanbrott plågsamt att se.
Tre systrar har på stadsteatern blivit en tidlöst vacker föreställning om hur vi förslösar våra liv medan vi väntar på den förlösande framtiden, på det där ogripbara vi inte riktigt vet vad det är, på Godot. Hur allas våra liv, precis som snön som faller över scenen, långsamt töar bort.