Med teaterkonsten i högsätet

Det har blivit skådespelarkonst på alla hösta nivå när Teater Galeasen möter Dramatens Elverket i uppsättningen av Tjechovs drama Måsen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Henrik Svalanders Konstantin ser i Ellen Mattsson sin konstnärliga musa.

Henrik Svalanders Konstantin ser i Ellen Mattsson sin konstnärliga musa.

Foto: Joel Persson

Teater & musikal2007-09-23 15:52
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är ganska givet att det måste handla om teatern som konstart, när frigruppen Galeasen möter ärevördiga Dramaten. Vad är då mera lämpligt än att man väljer Anton Tjechovs skådespel Måsen, även om det är drygt 110 år gammalt. Här finns en i våra dagar lika aktuell debatt som då om olika syn på teatern. Även rollerna är skrivna så att de rymmer olika teatertraditioner. Om man så vill kan man säga att divan Arkadina representerar Nationalscenen med dess anrika förflutna. Konstantin och Nina står för den en gång som rabulistisk ansedda teater Galeasen och dess intåg i bladguldets och den röda sammetens värld.

Det var Lars Löfgren, som under sin chefstid på Dramaten tog fram nyckeln och låste upp för de fria grupperna. Sedan dess har skillnaderna mellan källarteatrarna och de stora institutionerna helt försvunnit. Om man räknar bort de ekonomiska villkoren. Scenen Elverket på Östermalm tillhör Dramaten men är Galeasens förlängda och nog mera välmående arm. Stefan Larsson, som är konstnärlig ledare på denna experimentscen kommer därifrån. Och medan lokalerna i Torpedverkstan på Skeppsholmen byggs om ägnar sig Galeasen åt tillfälligt boende lite varstans och samarbetsprojekt som nu detta i den gamla transformatorstationen vid Linnégatan.
Det är dock inte första gången som skådespelarna från de bägge ensemblerna beblandar sig med varandra. Flera Galeasenaktörer, som Mikael Persbrandt och Ingela Olsson, ingår sedan länge som ordinarie ledamöter i det Staffan Valdemar Holmska sällskapet. Nya i Elverkssammanhang är Ellen Mattsson och Henrik Svalander.

Med Dramatenaktörer som Marie Göransson och Jan Malmsjö har de allra bästa förutsättningarna funnits för regissören Staffan Larsson att skapa en textnära, tidlös och nutida uppsättning. Och samtidigt lägga nästan alla formförnyande anspråk på hyllan. Det är väl egentligen bara Jens Sethzman som tagit sig lite friheter i scenografin med en upphöjd spelplats och med rekvisita som närmast för tankarna till en inspelningsstudio från filmens värld. Men därmed får föreställningen också sin viktigaste accent i just skådespelets teatertema.
Låt vara att kärleken inte heller lyser med sin frånvaro. Ändå får den sägas vara underordnad helheten, trots att den i Tjechovs drama framställs i några av sina allra olyckligaste varianter. Borta är dock alla kopplingar till den ryska landsbygden där pjäsen utspelas. I Staffan Larssons instudering står teatern, konsten, litteraturen och den kreativa ingivelsens lust och plåga i förgrunden.
Även om mor och son-motivet, i synnerhet när Konstantin ser Trigorin som en rival om Arkadina, inte helt glömts bort. Här går det att göra kopplingar till dagens samhälle med plastpappor i olika konstellationer.

Men samtidigt har det med den här ensemblen givetvis varit svårt för Staffan Larsson att undvika att föreställningen blir rena uppvisningen av skådespeleri i dess fullödigaste form. Och det gäller rollbesättningen rakt igenom. Jan Malmsjös roll som läkaren Dorn är inte stor. Men det är i stället skådespelaren, från minsta lilla fingerviftning och handrörelse till trygg och tröstande famn i en faders ställe, det som åtminstone för en tid räddar Konstantins vacklande självkänsla.
Henrik Svalander, som Dramatendebuterar i rollen, kommer direkt från scenskolan i Luleå och gör med största elegans ett alltigenom övertygande kliv rätt in i detta stjärngäng. Johan Lindells finurliga Sorin kniper åtskilliga poänger och påminner publiken om att Tjechov själv ansåg att Måsen var en komedi. Jan Waldekranz skolfux Medvedenko har nog tankarna åt ett annat håll, överallt bemött av ovilja som han är och pjäsens omisskännliga mobbningsoffer.
Den mest fysiska rollen har Mats Flink som i sin allmänna lufsighet och kuschade kroppshållning öppnar dörren till en hel värld av förödmjukelser.
Hos Anita Walls Polina ryms en pågående kamp för att mota bort all instängd bitterhet över ett orättvist livsöde. Hennes dotter Masja i Ingela Olssons gestalt ligger ännu värre till i ett kolkande av lådvin, som ingenting annat antyder än en bottenlös livssorg.

Marie Göransson i pjäsens fullödigaste roll som Arkadina är en nästan oöverträffbar studie i kvinnlig härskarteknik över livets alla områden. Hennes kontrollbehov saknar bortre gräns, hennes narcissism och självupptagenhet är helt hämningslös. Hon kör med stackars Trigorin vilken får bära väska, sjal och flaska som var han en kastrerad hankatt och inte älskare. Och när makten över honom hotar att brytas, använder hon en skådespelares alla knep och finter med förebilder ur hela världsdramatiken för att återställa ordningen. Det är en rolltolkning som är helt oemotståndlig.
Kanske blir det därför vekheten hos Mikael Persbrandt man fäster sig vid allra mest i dennes Trigorin som i sin rolltolkning sätter de flesta myter om konstnärskapet på huvudet. Att han helst av allt vill dra sig undan för att meta är knappast konstigt med tanke på hur lite utrymme Arkadina är beredd att avstå åt honom. Eller att skrivandet blivit hans drog, när framgångarna ändå inte fått honom att tycka om sig själv. Kanske är det i den belysningen man skall se den kortvariga men föga framgångsrika revolten när han för en tid ersätter Arkadina med Nina.

Hennes roll är den här gången anförtrodd Ellen Mattsson, som gör en Nina som det är svårt att uppfatta som annat än ytterst samtida i inledningens blåögda och godtrogna idoldyrkan. Att hon först krympte under Trigorins inflytande för att sedan på egen hand växa i sin yrkesutövning och tro på kallelsen som skådespelare blir till slut hela den här föreställningens hyllning till teaterkonsten. Ellen Mattsson med sin lite allvarliga skådespelartyp ger osedvanlig tyngd åt detta slutackord. Dock kan man en smula fundera på om Konstantins självmord möjligen skall tolkas som en markering, att frigruppen Galeasen därmed också förlorat sin själ vid mötet med den mäktiga Dramateninstitutionen. Men den risken finns knappast. Galeasenandan i svenskt teaterliv är alldeles för livskraftig för det.
Teater
Dramaten, Elverket i samarbete med Teater Galeasen: Måsen av Anton Tjechov.
Översättning: Lars Kleberg
Regi: Stefan Larsson
Scenografi och ljus: Jens Sethzman
Kostym: Nina Sandström
Mask och peruk: Leif Qviström och Sabrina Hagegård Ljud: Jacob Wilhelmsson.
I rollerna: Marie Göranzon, Henrik Svalander, Johan Lindell, Ellen Mattsson, Mats Flink, Anita Wall, Ingela Olsson, Mikael Persbrandt, Jan Malmsjö, Jan Waldekranz och Magnus Westling.