Med smakfull känsla för kitsch

Nostalgi kan som bekant se ut på många sätt. Sommaren har erbjudit flera exempel: de mogna Gyllene Tidermedlemmarnas återvändande till tonårskåtheten inför tusentals barn, unga och vuxna; Paul Simon och Art Garfunkels smakfulla exploaterande av en medelålders medelklass plånböcker; schlagerturnén Diggiloos hämningslösa flirt med allas känsla av att det var bättre förr.Lill-Babs ingick i Diggiloo och bjöd på delar av den show som gått för fulla hus i Göteborg under våren. Nu har hela showen flyttat till Stockholm och den klockrena nostalgin från Diggiloo får stryka på foten. Visserligen framförs Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? på den omöjliga dialekt den förknippas med, och visserligen har dansarna i En hemvävd stillsam tös klockade 50-talsklänningar, men arrangemangen är genomgående moderniserade och det nyskrivna materialet tar plats utan att skämmas för sig.Kort showShowen är förvånansvärt kort — den klockar in på exakt halvannan timme — men är i gengäld bräddfylld av plymer och paljetter, guldlamé och stilettklackar, rökmaskiner och sammetsdekor, kritstrecksrandiga kostymer och vita handskar — samt trasiga jeans, läderkläder och Madonnakorsetter. Camilla Thulins kostymer spelar med och mot låtarna på samma sätt som arrangemangen ofta verkar tillkomna tack vare nyläsningar av de naiva texterna ("aldrig kommer sagans prins om man går klädd i jeans", "nu är det åter tid att ligga ner vid stranden och hålla handen").Korsbefruktningen av det välbekanta med det oväntade lyfter showen till att bli mycket mer än en kavalkad över 50 års institutionaliserat artist- och kändisliv. Mellansnack om konflikten mellan människan Barbro och artisten Lill-Babs, hyllningar till dem hon samarbetat med och dråpliga historier hör till det väntade, att dansarna och musikerna skulle beredas så stort utrymme är en överraskning.Långt ifrån allt ljus är på Lill-Babs i showen — svenssonsk blygsamhet, kanske — och intrycket blir desto starkare tack vare de körsjungande dansarna som förenar imponerande säkerhet, utstrålning och timing, och bandet som med Pablo Cepeda i spetsen tar ordentlig plats för att servera en smakfull musikalisk buffé.Ingen röstAtt Lill-Babs egentligen inte har någon större röst och att en del av hennes hits kräver en välutvecklad känsla för kitsch för att uppskattas ("alla pojkar gläds att yllestrumpan av stumpan byts mot ljus nylon") har ingen betydelse i sammanhanget. En dam bakom mig säger innan showen ska börja att det egentligen inte spelar någon roll vem som gör en show så länge den är bra. Så sant, även om just den här showen lyfts några snäpp av att man i ena stunden får höra stenkakeinspelningen av den genuint söta Min mammas boogie från 1954 och i nästa bombarderas med en trippelironisk En hemvävd stillsam tös i 2000-talstappning.