Med slagsida åt naturvetenskapen

Världsrymden har flyttat in på Dramatens scen Elverket. Och med den också frågorna om universums uppkomst och människans plats i denna konstruktion. Projektioner över väggarna med stjärnor och galaxer kommer publiken till mötes redan i föreställningens öppning. Och det är också mitt i denna vintergata den lämnas i slutackordet efter halvannan timmes resa framåt och tillbaka i tiden. Uppsalaprofessorn i astrofysik Bengt Gustafsson medverkar. Och kognitionsforskaren Peter Gärdenfors. Förutom skådespelare, dansare, sångare, musiker, ljus-, ljud- och installationskonstnärer, scenografer och kostymskapare och en filmare.Regissör och koreograf är Margaretha Åsberg och hon har närmat sig Stig Dagermans romanfragment Tusen år hos Gud från närmast naturvetenskapliga utgångspunkter. Huvudperson i texten, som var tänkt att bli författarens allra största satsning dittills under den osannolikt framgångsrika diktarbanan, är Isaac Newton. Hos Dagerman brottas han både med Gud och med naturlagarna. I bakgrunden finns den skaparkris som slutade i diktargeniets alltför tidiga död 1954.När Margaretha Åsberg tolkat detta mäktigt laddade stoff, lämnar hon all den vånda som kom att besegra upphovsmannen därhän. I stället blir det Newton som under sin sista dag i livet den 20 mars 1727 får sina upptäckter, och då inte minst gravitationslagen, prövade. I den mån den store naturvetenskapsmannen förfäras är det närmast i religiöst avseende, när han mäter sin mänskliga skröplighet och ofullkomlighet med Gud. För Gud handlar det i stället om den tomhet, tystnad och ensamhet han får uppleva när det visar sig att hans skapelse är så fullkomlig, att han själv inte längre äger tillträde till den.Från dessa utgångspunkter går Margaretha Åsberg också ett steg längre, när hon utformat hela iscensättningen till ett mångskiktat drama där installationskons­ten möter såväl dansen och ljusspelet som talteatern och vad som tillfogats som en dialogföreläsning. Om man så vill är det fråga om en väldig skapelseberättelse, men kanske inte riktigt i det avseendet som problemen hopade sig för Dagerman när hans kreativa ådra sinade. Här finns i stället tilllagd en välformulerad lektion om hur universum uppstod och hur så småningom människan utvecklades under årmiljonernas lopp.Det är också denna berättelse som svarar för tyngdpunkten i föreställningen. Bengt Gustafsson går tillbaka till Big Bang för 13,7 miljarder år sedan i sin återblick. Det är först från den tidpunkten man kan tala om tid och rum i vår nutida mening. Via kvantfluktuationer, stjärnor och galaxer, gaser, strålning och nya stjärnor och metaller som kastas ut ur gasen, inleds så det kosmiska kretslopp där vi är inne på fjärde varvet.Gärdenfors har för sin del ett kanske något mera avgränsat område på sin lott när han talar om vår omfattande men inte mindre betydelsefulla inre rymd. Med hjälp av ögat och, vill man tillägga, övriga sinnen kommer vår inre värld i kontakt med den yttre. Men den inre världen har också ett oberoende liv där fantasin är motorn. Så går lektionen vidare, ofta med Gärdenfors som den mest skeptiske av de båda, fram till det som brukar gå under namnet naturlagar men som i första hand bygger på induktiva slutledningar. Människopåfund, säger Gärdenfors. Ändå mycket verkliga, invänder Bengt Gustafsson med tillägget "Vi är inte skapelsens herrar men väl dess guldgossar".Fram till Einstein leder deras samtal till "rumstidens fyrdimensionella glasskål" och till frågan om vad nuet är och en syn på människan som mera än biologi med självmedvetandet och reflexionen som ger oss en personlig identitet och ett samvete. En smula kompakt blir det med stora kliv genom århundradena men också fyllt av en hel del poesi som när Gärdenfors förklarar hur människan "speglar sig i en annan människas inre rum", men också vill veta mera och varför hon finns till.Det har inte varit alldeles lätt för Margaretha Åsberg att få dessa faktabaserade avsnitt att smidigt passa in i det övriga dramatiska förloppet som följer handlingen i Dagermans text. Och det blir huvudinvändningen mot föreställningen, att den inte riktigt hänger ihop. Carl Magnus Dellow gör en lätt exalterad Newton, myndig i sin framtoning i kraft av sina kunskaper men mera en illustration än den av religiösa anfäktelser drabbade naturvetenskapsmannen från förlagan. På samma sätt blir Anders Anderssons Gud mest svalt oberörd av vad han upplever, trots att den insikt som skall förmedlas handlar om kärlekens omöjlighet. Och Ulf Friberg i rollen som berättaren framstår inte riktigt som den spelledare han väl är tänkt att vara.Ändå har det blivit en ofta mycket vacker uppsättning med alla dansinslag, där bland andra gedigna Anja Birnbaum medverkar, med suggestiv körsång och Anders Österbergs starkt stämningsskapande ljussättning. Visst känner man sig både berikad till sinnena, fylld av upplevelser och lite visare efteråt. Men nog kunde Stig Dagerman ha fått en mera framträdande plats, när det ändå är han som lämnat impulserna till detta rymdäventyr.