Med intigheten som motspelare

Låt vara att det är ett omöjligt företag. Men aktörerna på scenen har onekligen skäl för sina fåfänga försök att stanna tiden och upphäva minnet. Hiroshima mon amour är mest känd i den filmversion från 1959 som i regi av Alain Resnais kommit att bli en klassiker i den franska nya vågen. Nu har Marguerite Duras manus blivit teater i en föreställning som Annika Silkeberg med fria gruppen Brigaden satt upp i Teater Galeasens lokaler på Skeppsholmen i Stockholm.

Historien om mötet mellan en fransk skådespelerska och en japansk arkitekt är ett stämningsstycke med ett gungfly som underlag. Men också en pjäs om ohyggligheter inför vilka orden förlorar sin bärkraft. Platsen för detta drama är vald med omsorg, staden Hiroshima där den första atombomben dödade 200 000 människor på nio sekunder. Det var då arkitekten förlorade hela sin familj, medan han själv låg inkallad på annat håll. Den franska skådespelerskan bär också hon på oläkta krigsminnen. Av annat slag men med liknande livsavgörande innehåll. Hennes tyske vän sköts av motståndsrörelsen, när den befriade Nevers vid floden Loire. Själv fick hon som kollaboratör håret rakat, låstes in i en källare och bemästrade sin totala förnedring genom att bli psykotisk.

Mötet i just Hiroshima 15 år senare har mindre med krigets avskyvärdheter att göra än just försöket att uppfinna och tänja på ett livsrum dit lika lite det förflutna som någon framtid har tillträde. Mycket handlar om att skapa inre bilder, som minnet inte kan komma åt eller påverka. Men också, i varje fall när det gäller kvinnan, om att bearbeta det förflutna genom att dubbelexponera den första kärleken med förhållandet av kort varaktighet här och nu och låta dem glida samman till en kanske mera hanterlig erfarenhet. Hos båda finns en tydlig längtan att möta sina egna upplevelser hos den andre.
Annika Silkeberg har lagt stor vikt vid det trevande, sköra och inte så lite riskfyllda i denna ställföreträdande upprepning av vad som en gång hänt. Och det är denna balansgång mellan då och nu, den för det mesta omedvetna kopplingen tillbaka till förfluten tid och bräckligheten hos hela företaget, som sätter sin prägel på det samspel som är den här föreställningens motor. Att Alexandra Chalupa och Marko Ivkovich i de bägge rollerna i själva verket lever var och en i sin egen värld, är det kanske mest utmärkande för detta kring tiden, minnet och glömskan kretsande drama. Tydligast i denna belägenhet blir skådespelarna, när de krampaktigt försöker bygga upp en som om-värld för att göra sig oåtkomliga för den brutala verkligheten. Varken kritstrecken på golvet, som skulle kunna vara ritningar och utkast till ett nytt liv, den uppblossande attraktionen och åtrån eller alla uttryck för ömhet, närhet, kontakt och värme blir något annat än gester tömda på allt innehåll. Kvar finns enbart dessa närmast om ritual påminnande turer och rörelser, som inte är särskilt mycket att förlita sig på eller ty sig till i en tillvaro, där intigheten är det enda som återstår.

Också Micha Karlewskis scenografi med drivor av höstlöv längs väggarna och över golvet tillsammans med klangerna som hos ett flyglarm i Fredrik Arsaeus Nauckhoffs musik samverkar till den upplevelse som anger grundtonen i uppsättningen, att 1900-talets förödande krig mer än allt annat påskyndat insikten att det för människorna blivit mycket sent på jorden. Det är en tillvaro av det slaget och utan någon framtid teater Brigaden låter ta plats på scenen i den här föreställningen. Som ett konstaterande. Inte mera. Lågmält och dovt men välspelat.

Med intigheten som motspelare

Det enda som återstår av kärleken efter 1900-talets förödande krig rituella gester tömda på allt innehåll när regissören Annika Silkeberg nu sätter upp Hiroshima mon amour med frigruppen Brigaden hos Teater Galeasen i Stockholm, skriver Bo-Ingvar Kollberg.