Matriarkatet i skrattspegeln

Det finns gott om själsliga avgrunder i Dramatens premiär i lördags på amerikanen Tracy Letts pjäs En familj. Pappan som varit överhuvud lämnar redan i inledningen det sjunkande fartyget. Tre generationer träffas både sedan han försvunnit och vid begravningen. Det finns alla förutsättningar för en uppgörelse i Williams, Albees eller den tidige Lars Noréns efterföljd. De tre systrarna i dramat leder tankarna österut från Sverige räknat. Här är det dock knappast frågan om någon vemodsfylld väntan på att något skall hända.

Stefan Larsson har skapat en uppsättning som har nära till utlevelsen. Livslögnerna, familjehemligheterna och hyckleriet släpps fram på scenen med full gas och öppna spjäll. Det ges insyn i åtskilligt traumatiskt och bortträngt. Nog för att det är synd om de här människorna. Men Tracy Lett ger också åskådarna många tillfällen till skratt. Mestadels åt sig själva. Pjäsen rymmer det mesta som tillhör ett människoliv. Även om det slutna system som den här familjen utgör väl inte precis hör hemma i mitten på Gausskurvan.

Efter faderns död tar hustrun över kommandot. Patriarkatet ersätts av ett matriarkat. Där får de tre döttrarna eller deras moster inte mycket att säga till om. För att inte tala om de medföljande männen, som är satta på plats sedan länge. I Rufus Didwiszus mycket genomtänkta scenografi ryms spelplatsens alla stationer samtidigt: vardagsrummet, köket, pappans arbetsrum och hembiträdets kammare. Jan Malmsjös professor emeritus och poet Beverly är först ut och gör en grandios ironisk uppenbarelse innan han är ute ur sagan. Kicki Bramberg som mostern får den här gången äntligen utrymme att visa sina gedigna utförsgåvor som skådespelare. Det skulle vara roligt att se Bramberg i en riktigt stor roll framöver.

Det förekommer en revolution i det finstilta i pjäsen och för den svarar äldsta systern Barbara, som görs av Ingela Olsson i en rolltolkning på gränsen mellan ironi och djupaste förtvivlan. Den är mycket skickligt genomförd. Kristina Törnqvists Ivy har på ett liknande sätt fått kontakt med en livssorg av det omfattande slaget. Och hos Livia Millhagen finns en balansgång i tillvaron som får henne att blunda inte bara inför den egna familjens tillkortakommanden utan också åtskilligt utanför den. Gemensamt för de här människorna är att de lever i en värld i total avsaknad av riktning och djupare mening.

Bland männen är Börje Ahlstedts Charlie så nedtryckt i skoskaften att han inte ens klarar att läsa bordsbönen utan att staka sig. Det är ett fyndigt regigrepp så det förslår! Thomas Hanzon och Jan Waldekranz som svärsönerna står lite utanför familjegemenskapen. Det visar sig vara deras smala lycka i ett umgängesmönster där det handlar om att kväva eller kvävas. Av det skälet kommer heller knappast Sofia Pekkaris löftesrika tonårsuppror att lyckas. Shaghayegh Esfandyari i rollen som hembiträdet Johnna är den enda livsdugliga med sitt indianska ursprung. Här ryms dramats tänkvärda civilisationskritik. Men spelmotorn är givetvis Marie Göranzons Violet, ett monster i alla avseenden men även värd åtskillig medkänsla. Marie Göranzon är fenomenal i sin förmåga att som Mater familias förbruka det mesta av scenens syre. Det är så praktfullt och magnifikt att man baxnar i detta stycke storslagen skådespelarteater.

Matriarkatet i skrattspegeln

Dramatens i lördags premiärvisade uppsättning av Tracy Letts pjäs En familj är ett stycke storslagen skådespelarteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.