Mästerliga Noréntolkningar

Lars Noréns författarskap är på väg in i en fas där alla de frågor som tidigare borrat sig djupt ner i barndomens oläkta sår och på samma gång frilagt de skeva kommunikationsmönster som varit utmärkande för kärnfamiljens sätt att fungera gestaltas med delvis nya förtecken. Det främsta åskådningsexemplet för denna utveckling är den serie med kortpjäser som går under namnet Terminal. Två av dessa dramer gavs i fjol som en helaftonsföreställning av Riksteatern i författarens egen regi. Utmärkande för de bägge uppsättningarna var en större varsamhet med rollfigurerna än någonsin. I stället för att avkräva någon ansvar för kontaktlösheten och desperationen, alla olösta konflikter, beroenden och bindningar fanns där en utbredd och avklarnad sorg över vad livet gör med människorna. Ett liknande förhållningssätt utmärker även Lennart Hjulströms iscensättning 2 x Norén, som vid månadsskiftet november/december hade premiär på Stockholms stadsteaters Klarascen. Det är en föreställning som också den tar fasta på allt som finns av skörhet och bräcklighet i själva livsordningen. Men ur den svindlande inre resa, som den senare av de ingående Terminalpjäserna förvandlats till, är det också lätt att se hur Lars Norén nu nått fram till det mål dit hela hans författarskap strävat: de enkla men för oss alla grundläggande frågorna om liv och död. Samtidigt har några uppsättningar under senare år pekat åt samma håll. Först ut var Kia Berglund och hennes Teater Giljotin med den tidiga pjäsen Modet att döda, från 1978. Kia Berglund står i sitt teaterarbete gestaltpsykologin nära och det var ett slags förlossningskonst hon tillämpade, när hon lyfte fram de dimensioner i dramat som handlar om människans förändringspotential och möjligheter att ta sig loss, födas, bli levande och växa. Ett snarlikt sätt att närma sig vår i dag internationellt mest spelade dramatiker gick också att spåra i den uppsättning av Endagsvarelser som gavs på Dramaten förra våren. Terminalpjäsernas Lars Norén och de nya läsarter som upptäckt gläntorna av tillförsikt också i den tidiga produktionen möts likaså i Stockholms stadsteaters premiär i fredags på genombrottsstyckena Natten är dagens mor och Kaos är granne med gud, skrivna 1982 respektive 1983. De båda pjäserna är bearbetade och förkortade och fyller tillsammans den fem timmar långa teaterkvällen. Poängen att ge dem vid ett och samma tillfälle märks inte minst i att detta helhetsgrepp medger just en fokusering på de existentiella mera än de psykodramatiska förloppen. Det betyder att de uppgörelser som antar skepnaden av rättegångar inte längre äger samma expressiva kraft som de tidiga Norénuppsättningarna brukade ha. Här handlar det i första hand heller inte om att döda eller förgöra som den allra djupaste drivkraften. Utan i stället om dess motsats, att bli levande. Och för detta ändamål synliggör mekanismerna ett förlopp vars viktigaste mål är en frigörelse som tillåter växande. Regissören Tobias Theorell visar stor lyhördhet för dessa nivåer i de bägge pjäserna. Och han lyckas också att med skådespelarna som precisionsverktyg bromsa upp skeendet ögonblicket alldeles innan utlevelsen skulle göra dessa pjästolkningar osynliga. Över huvud taget är det här en föreställning där regissören tillsammans med sina aktörer åstadkommit stordåd och ett kraftprov av det alltigenom imponerande slaget. Samtidigt får allmängiltigheten och tidlösheten i Lars Noréns diktning gott om plats. Lars Norén är inte bara en de destruktiva familjemönstrens, projektionernas, de oklara jaggränsernas, syndabockstänkandets eller de dödliga beroendenas och bindningarnas kartläggare. Hans författarskap handlar minst lika mycket om livsvilja, om att ta sig loss, att födas och bli levande. Frågor som berör alla och envar. Tobias Theorells uppsättning hör till milstolparna i detta trendbrott. Ändå har det givetvis också blivit en iscensättning, som ger gott om plats åt den sydsvenska hotellmiljön och det vardagsförankrade familjeliv med en pappa och en mamma och deras bägge söner, där de olika turerna handlar om skadeskjutna och vingklippta människor som kämpar för sin överlevnad i de flesta bemärkelser. Scenografen Magdalena Åberg har ställt en kub mitt på den i övrigt så gott som renrakade scenen med den väldiga kristallkronan tronande från taket. Genom att de spegelförsedda väggarna med åtskilliga dörrar kan vikas ut eller ihop efter behov, skapas samtidigt ett flertal spelplatser i vad som emellanåt även för tankarna till en labyrint. Att det lika mycket är ett mentalt som ett rent fysiskt rum får sin särskilda accent av Ellen Ruges ljussättning. I kvällens första pjäs ligger tyngdpunkten vid faderns alkoholism och de andras medberoende, där yngste sonen David både är avledare och får vara symtombärare. Efter paus ger såväl moderns cancersjukdom som Davids vistelse på mentalsjukhus med diagnosen schizofreni föreställningen dess speciella svärta. Men på samma gång pågår oavbrutet det förlopp som rymmer allt från en Oidipuskomplexproblematik och symbiotiska bindningar till hela räckan av jagförsvar och försök att skydda personlighetens innersta kärna mot att inte utplånas. Utmärkande för Tobias Theorells pjästolkningar i alla dessa avseenden är dock att de inblandade i överensstämmelse med regissörens grundhållning till dramat i första hand försöker ta spjärn mot i stället för att kämpa ner varandra. Och Theorell har även försett sin instudering med två ljusschakt som hör till de allra starkaste inslagen. Det ena inträffar när bröderna David och Georg spelar saxofon tillsammans. Det andra när familjen samlas kring flygeln och både lyssnar till och sjunger med i mammans sång. Vid dessa bägge tillfällen är alla olösta konflikter bilagda för några ögonblick. Där kan de alla mötas. Och det är då föreställningen ställer sin kanske allra viktigaste fråga: När facit är en desillusionerad tillvaro och livet ändå inte går att tala till rätta, vem finns då att anklaga för villkor som alla delar? Men det är knappast med något lättvindigt förhållningssätt Tobias Theorell närmar sig de här spörsmålen. Hur mycket som står på spel framgår av att det är en fråga om liv eller död. Det gäller Katarina Ewerlöf som väl aldrig tidigare befunnit sig inom den riktigt stora teaterkonstens domäner som här i sin roll som mamma Elin. Det är helt enkelt lysande. Likaså visar Niklas Falk som den alkoholiserade pappan fram dimensioner, där han röjer sig som en alltigenom komplett karaktärsskådespelare. Fredrik Gunnarsons Georg, den äldre brodern, har en hårdhänthet i sin framtoning som samtidigt inte utesluter en gränslös vekhet. Den kombinationen är mycket viktig när det gäller uppsättningens väldiga spännvidd mellan de djupaste livsbehoven och ren överlevnad. Jonas Falks Rex är en väl tillvaratagen krumelur och människospillra vars livsöde inte preciseras närmare men som ändå har stor likhet med de övrigas. Som yngste sonen David med diktardrömmar gör Sven Ahlström den mest utsattes roll i det här familjedramat. Här har människokännaren Lars Norén fått en av sina mest sensibla bundsförvanter någonsin. Det är helt mirakulöst hur Ahlström lyckas härbärgera och ge uttryck för allt vad en människosjäl in i minsta skrymsle och vrå kan rymma av destruktiva impulser och livssorg men också av längtan efter att leva. Och eftersom de båda föreställningarna sammantagna väger över åt detta senare, är det inte minst Sven Ahlströms David som anger färdriktningen och grundklangen hos denna mäktiga helkväll på teatern.