Mästerliga balansakter på livets gungfly

Den har en öppning som kunde vara hämtad från någon iscensättning av Ingmar Bergman, Jonas Gardells nya pjäs Helvetet är minnet utan makt att förändra som i författarens egen regi premiärvisades på Dramatens Lilla sceni lördags kväll. Bakom den genomsläppliga ridån syns skuggfigurer. Och framme vid rampen dansar en prydnadsballerina runt sin egen axel till speldosetoner.Anslaget med scenografi av Göran Wassberg för tankarna både till ett drömspel och till marionetteater, där någon drar i tåtarna. Så är det också ett själsdrama med rent bibliska övertoner som rullas upp på scenen. Där finns djävulen, som nästlar sig in i människornas bröst och styr och härjar efter eget skön. Det handlar om frestelser, som inte ger någonting alls i utbyte, om förhoppningar som kommer rejält på skam, om skuld och förfelade liv. Och om ont och gott, lögn och sanning under stunden på jorden.Enorma behovMen kanske inte minst om bibelord och levnadsregler som är alldeles för foträta eller strakbenta för vår tids människor, präglade av Freuds och dennes efterföljares upptäckter. Ändå är behoven enorma och längtan outsinlig efter tröst, förståelse och förlåtelse. Någon översinnlig nåd som kunde gripa in och ge lindring syns dock inte till. I varje fall inte när pjästitelns helvete bestämmer dagordningen. Det som uppstår när någon minns sin barndom men upptäcker att ingenting går att förändra i efterskott.Jonas Gardell har i sitt tidigare författarskap givit sig ut på de djupaste av vatten, när han beskrivit den mänskliga existensens sårbarhet och skyddslöshet. Samma gungfly finns i hans pjäs, men knappast har det tidigare skildrats med sammasvärta. Inte heller har den teologiska inramningen varit lika påfallande.Öppet köpLena Nymans Agnes talar i början av föreställningen om önskvärdheten av att livet, i likhet med så mycket annat i konsumtionssamhället, gavs på öppet köp. Då skulle vid inträdet i himlen efteråt i varje fall hon själv begära pengarna tillbaka. Inte för inte delar hon namnet med Indras dotter i Strindbergs Drömspel. Här är det dock inte synd om människorna i största allmänhet, utan desto mera om Agnes själv. Men fastnar hon inte där i fruktlös självömkan, kunde en sådan insikt vara engod början för att bryta det destruktiva mönstret.Nystart möjligFrån sådana motsatta utgångspunkter kan man närma sig den här pjäsen. För på samma gång som den kan sägas uppehålla sig vid en nedstigning till den för sin värme så beryktade delen av dödsriket, finns där också inslag som kan tolkas som en färd åt ett helt annat håll. När de förlamande upplevelserna och erfarenheterna berövas sin väldiga makt och inte längre avgör en människas liv, är en nystart måhända möjlig.Och kanske vill den sig som kristen bekännande Jonas Gardell därmed ändå ange en riktning som handlar om förlösning, något som skulle ge det svårbemästrade begreppet nåd en faktisk innebörd. Man kommer att tänka på Frödings ord i dikten En syn om hur människan själv skapar sitt pinostål med fortsättningen hur denna vetskap släcker helveteselden.Det svåra ämnet och de allvarliga frågorna till trots har Jonas Gardell skapat en långa stunder lättsam uppsättning. På det yttre planet handlar den om två systrar som möts vid sin mors dödsbädd och om de uppgörelser sins emellan och med sig själva som uppstår ur detta explosiva sammanträffande. Lena Nymans Agnes är det självuppoffrande syskonet som hela sitt liv levt i systerns skugga. Marie Göranzons Violas karriär är den uppburna skådespelarens. Men oavsett dessa framgångar är hon också vid vuxna år fortfarande den lilla flickan inbegripen i ändlöst tävlande om moderns gunst.Döttrarnas rivalitetDet är även ur denna rivalitet som Jonas Gardell hämtat merparten av drivkraften för pjäsens förlopp. Men samtidigt låter han med inklippta, parallella scener, också den alltjämt i hög grad levande barndomen återuppstå på scenen i ett stiliserat skeende. Huvudaktörer är här den moder som en gång i världen i allt väsentligt formade Agnes liv och Agnes själv. I Elin Klingas skepnad är denna moder närmast ett monster av religiös stränghet, maktfullkomlighet och dubbla budskap. Strindberg hade knappast kunnat måla henne i mera frånstötande färger.Hon har en dubbelgångare på scenen i en liten docka, som betecknas som alltigenom ond. Och det är hennes inflytande, sedan hon blivit en del av Agnes självbild, som mera än något annat bär skulden till den oälskade och oönskade dotterns havererade liv. Jonas Gardell kan knappast sägas spara på krutet när han gestaltar sammanhang och pekar på samband i sin föreställning. Men så är själskampen också på liv och död i denna pjäs om människors ansvar för varandra.SjälvuppgörelseMen genom att tyngdpunkten hela tiden byter fot från ett inre drama där nuet och det förflutna tar spänntag på varandra till en räcka konfrontationer som äger rum i den döende moderns närhet, liknar anklagelserna bara i begränsad omfattning ett ställningskrig. Så beskrivs pjäsen igenom, förstärkt av de stationer som markeras av scenografin, en utveckling med självuppgörelsens alla förtecken. Att författaren i slutet inte ens gör halt inför ett modersmord på det symboliska planet, ger en mäktig åskådlighet åt den målmedvetenhet med vilken Gardell skridit till verket. Om det också är kvinnor som är inbegripna i skeendet är det här ett förlopp som lika gärna kunde gälla män och har en allmänmänsklig räckvidd.Lysande skådespelarkonstDet är Lena Nymans Agnes som förkroppsligar och personifierar den själens hudlöst såriga kamp för överlevnad som utgör iscensättningens grundackord. Genom hennes förtroliga småprat med publiken i början uppstår en delaktighet som sedan aldrig släpper. Det är skådespelarkonst som söker sin like. Och det är med Lena Nymans in i minsta skrymsle osvikliga bistånd som författaren och regissören Gardell kommer fram till de riktigt svindlande existentiella bråddjupen i föreställningen.Men också hos Marie Göranzons Viola ryms åtskilligt av den oseddas och oälskades predikament. Hennes projektioner och dubbelbindningar när det gäller den egna dottern Denise, känsligt spelad av Agnes Hirdwall, är en upprepning av vad hon själv en gång var med om. Här utvecklas också frågan om vem av syskonen som har tolkningsföreträde till den gemensamma barndomen, känslor av utanförskap i samband med olika familjepakter och den sorts subtila maktkamp som kan finnas i alla relationer.Försonande inramningOch samtidigt som Marie Göranzons Viola odlar sina divalater och sin självupptagenhet i vad som emellanåt får tycke av en skrattspegel för publiken, finns även här en skickligt förvaltad bitterhet av ansenliga proportioner. Och en skörhet som ger hela rollen en försonande inramning. Ändå blir det till sist Lena Nyman och Agnesgestalten som i slutscenen ensam får möta den kravfyllda tillvaro utan någon förlåtelse som utgör fundamentet för föreställningen i dess helhet. Hur människan skall navigera sitt liv under sådana villkor, överlåter Jonas Gardell till sin publik att själv avgöra.