Mästerlig och tidlös Mefisto

Gustaf Gründgens är ett kontroversiellt namn i 1900-talets tyska teaterhistoria. Han började sin bana i 1920-talets Hamburg. På den tiden stod han långt till vänster i sin politiska uppfattning. När Hitler grep makten blev Gründgens en av naziårens mest uppburna skådespelare. Han var under denna tid också chef för Preussiska stadsteatern. Efter andra världskrigets slut tog karriären ny fart, trots den politiska belastningen. När Gründgens dog 1963 hade han fortfarande kvar sin stjärnstatus.

Klaus Manns berättelse Mephisto - Roman einer Karriere från 1936 bygger på Gründgens livsöde. Den ofta som en nyckelroman betecknade skildringen handlar om en opportunists karriär och förhållande till makten under de år på 1920- och 30-talen som kom att avgöra hela seklets fortsatta öden. Christoffer Mellgren svarar för den dramatisering av romanen som nu ligger till grund för Stockholms stadsteaters uppsättning av Mefisto - en karriär.

Föreställningen, som regisserats av Ragnar Lyth, tonar ner det politiska skeendet. I stället används händelserna i det omgivande samhället som resonansbotten för de dova stämningarna. Vad som pågår är ett gradvis andligt förfall. I dag har vi facit för vart detta ledde och hur tecknen i tiden såg ut. Däremot vet vi mindre om processen som ledde dit. Det är denna utveckling i små steg som den här uppsättningen skildrar. Samtidigt diskuterar den spörsmålen om ansvar och konstens förhållande till överheten. Att bakgrunden är en framväxande diktatur ger givetvis frågorna en extra tydlig inramning.

Lars Östberghs scenografi är utformad i överensstämmelse med den teatersyn som brukar förknippas med Bertolt Brecht. Här råder en total öppenhet. Skådespelarloger och klädställningar fyller scenytan. Debatten och möjligheterna för publiken att ta ställning är viktigare än att skapa illusion. Vad det handlar om är vad som händer med idealen, när de möter, nöts ner av och solkas av den bistra verkligheten. På så sätt blir det ett tidlöst tema som tar plats när föreställningen illustrerar förloppet då en människa vinner hela världen men förlorar sin själ.

Den som står i förgrunden är den Gustaf Gründgens som här går under namnet Hendrik Höfgen. Det mest verkningsfulla med Björn Kjellmans rolltolkning är att den utformats så utan klichéer eller förutfattade meningar om hur en människa ser ut som låter sig användas som en nyttig idiot av de styrande. Kjellmans Hendrik Höfgen har knappast något enda drag gemensamt med uppfattningen om hur en karriärist eller känslokall klättrare ser ut. Snarare är han en i hög grad vek gestalt. En konstnärssjäl som visserligen i en hel del avseenden styrs av narcissistiska behov att bli sedd och berömd. Men vars vacklande självuppfattning och jagstyrka samtidigt gör honom drogberoende och leder till en rad sammanbrott.

På ett allmänt plan berättar uppsättningen om de kompromisser som måste till i varje anpassning till omgivningen. I Höfgens fall resulterar detta så småningom i en total identitetsförlust. Det porträtt av honom som visas i slutscenen rymmer en tom oval. Björn Kjellmans förmåga att skildra denna självutplåningens väg är av det mästerliga slaget.

Och det mest förtjänstfulla med Ragnar Lyths iscensättning är att den genomförs utan att egentligen moralisera över detta skeende. Det finns mycket i den här föreställningen att imponeras av och fundera över. De genomgående mycket goda skådespelarinsatserna och alla dithörande frågor förknippade med pjäsens brokiga skara av människoöden. Liksom allt som har att göra med förhållandet mellan liv och lära, med rasism, intolerans, lojalitet och de med en hel del ironi och självironi gestaltade inblickarna i teaterkritikens och skådespelarnas dagliga arbetsvillkor.

Mästerlig och tidlös Mefisto

Stockholms stadsteaters lördagspremiär på Mefisto - en karriär är en rik och mästerligt genomförd föreställning om anpassningens tidlösa villkor, skriver Bo-Ingvar Kollberg.