Efter vederbörlig invigning av den renoverade Folkoperan var det dags för säsongens första produktion. Den nytillträdda konstnärliga chefen Mellika Melouani Melani kallar den "ballo-maskinen" och syftar på att uppgiften är att "producera produkten".
Vi förväntar oss då inte en traditionell uppsättning av ett klassiskt verk, i synnerhet som Maskeradbalen är Melanis regidebut på sin scen. Man förstår att hon vill göra avtryck och inte minst distansera sig från den esteticerande och historisk adapterade version av operan som med Erik Lindegrens nyskapande översättning introducerades på Kungliga Operan 1958 och med Gustav III som huvudperson fick karaktär av svensk nationalopera.
I dag gäller andra förutsättningar: få torde numera ha allusionerna på Kellgren parata, i varje fall inte den yngre publik som Folkoperan väl särskilt riktar sig till. I Melanis idérika värld blir associationerna och nytolkningarna desto mera omtumlande. På scenen möts vi av ett myller av infall, upptåg, symboler och okonventionell rekvisita. Verfremdungseffekter och teatermanér avlöser varandra och en stor del av fokus riktas ofrivilligt mot det sceniska till förfång för musiken.
Betänker man att Verdi komponerat sin musik för att denna i sig skall spegla gestalternas känslor och konflikter kan det kännas påfluget att låta den få en biroll i helheten: verket står inte längre i centrum utan blir en förevändning för en överlappande tolkning. I Folkoperans version görs rentav radikala ingrepp i musiken, som tidigare varit helig oavsett regissörsambitioner (här läggs ett långt stycke Wagner in i kärleksduetten utan att detta anges). Har man inte sett Maskeradbalen i mera ortodox dräkt är det tveksamt om Melanis läsning fungerar som introduktion, all publikfriande interaktivitet till trots. Uppsättningen påminner därvid om Folkoperans föregående produktion, Händels Julius Caesar; kanske ser vi en generationsväxling i attityder och en delvis nödvändig förnyelse av genren.
Även besättningen speglar uppsåtet. Man lämnar både det gustavianska och amerikanska (Verdi tvingades ju av censuren ändra den ursprungliga miljön när kungamord blev en känslig fråga) och låter huvudpersonen kort och gott vara Kungen, med bravur spelad av kinesiske operadebutanten Yinjia Gong. Olle Persson imponerar som Renato och lyckas övertygande gestalta äkta känslor, Ulrika Tenstam gör en hysterisk Ulrica och Lisa Carlioth och Paulina Pfeiffer sjunger båda Amelia med inlevelse, ett märkligt hugskott som också kräver tv-monitorer.
Orkestern under Joakim Unander föreföll aningen splittrad, möjligen konfunderad över uppsättningens mantra, "en maskerad där döden klär ut sig till Eros och förför kungen". Melani vill onekligen mycket med sin Verdi. Återstår att se hur Kungliga Operan tacklar verket i november.